E vecka 11-15

Vecka 11

14 april 2002, söndag

Har berättat för familjen att det väntas tillökning. Vi satt vid matbordet och mamma ville öppna en flaska vin och jag visste inte riktigt hur jag skulle krångla mig ur det. Jag brukar ju inte säga nej till ett glas gott rött. Hade ju inte tänkt att berätta förrän vi varit hos mödravårdscentralen den 23:e. Vet inte varför jag inte ville det, men det var lite mysigt att ha vår lilla egna hemlis. Nåja, hur som helst så hasplade jag ur mig ”Du skall bli mormor” och till Daniela, min syster, som också var där ”Och du skall bli moster”. Båda stirrade på mig, mamma fattade inget och Daniela gav upp ett tjut. Sedan när mamma fattat blev hon alldeles tårögd och rörd. Alla tre systrarna blev överförtjusta. Och jag rodnade en massa. Mamma blev fånigt överbeskyddande och snackade en massa om att jag måste äta osv. men det var i alla fall lite mysigt.
 
   
  Vecka 12

23 april 2002, tisdag

Har varit hos barnmorskan på inskrivningssamtal idag. Massa frågor om hälsotillstånd och liknande. Blev lite irriterad eftersom hon sade fel på mitt namn hela tiden, kallade mig Birk. Hur som helst var mina värden bra och inskrivningsvikten blev 59 kilo dvs. något eller några kilo mindre än vad jag brukar väga. Det är väl illamåendet som tagit ut sin rätt. Vi hade inte så värst mycket frågor, Johan undrade lite över om jag får i mig tillräckligt med protein och näringsämnen eftersom jag inte äter kött. Men bm trodde inte att det var någon fara bara jag åt baljväxter, fick dåligt samvete och tänkte att jag verkligen måste bättra mig på den fronten.

Talade med Maria, min kompis, häromdagen och när vi snackat en stund om vad som hänt sedan sist (vi har inte talats vid på ett tag, jag har liksom inte orkat vara social) häver hon ur sig …”tja, och så har vi avlat ett barn….” Blev så paff att jag svarade ”va, är det sant. Det har vi också”. Det visade sig att hon skall ha den 31 oktober dvs. nästan samtidigt. Sedan utbytte vi graviditetsåkommor med varandra och det var bara så skönt att ha någon att tala med som genomlever samma saker. Fast hon hade inte mått så illa och så utan mest varit trött.
 
   
  Vecka 13

28 april 2002. Söndag


Var hemma i hos Johans föräldrar i helgen. Alla där vet det nu och de är så glada för vår skull. Gladast av alla blev Johans moster Bettan (hon och vår guddotter Alba var hemma på besök) som började gråta och sedan berättade det för alla möjliga fast vi bett att det skulle hållas inom familjen ett tag till. Johans mormor, som är ganska glömsk, ojade sig var femte minut över att jag såg så blek ut. Då skulle hon ha sett mig för några veckor sedan, nu är det ju ändå okey. Illamåendet håller sig till kvällen och jag kräks bara enstaka gånger. Hur som helst var det en underbar kväll, man kände sig alldeles varm inombords av all glädje som fanns över att familjen skulle utökas. Och det rejält för Johans lillasyster Matilda som bor på Irland väntar barn med sin kille Chris, de skall ha i mitten av oktober. Enligt barnmorskan skall vi ha kring den 7 november. Novemberbarn, skorpion. Känner inga sådana så det skall bli spännande. Hoppas bara att det inte blir för mycket att gå över tiden för det blir så nära jul då.
 
   
  Vecka 14

6 maj 2002

Vi har varit en vecka i Stockholm, det var hemskt trevligt även om jag kände att jag inte orkade hålla samma tempo som vanligt.

Träffade våra kompisar Daniel och Malin och deras lilla en vecka gamla Lukas. Han var hemskt liten. Tänk att vi faktiskt också kommer få en sådan liten pys.

Sedan var vi på en fest där alla viste att jag var gravid. Kändes konstigt för på alla andra fester har jag kommit med den ena konstiga ursäkten efter den andra till att jag inte dricker. Det syns eller märks ju inte utanpå att jag är gravid men ändå.

Nu har de kritiska första 12 veckorna gått och risken för missfall är obetydlig. Har hela tiden gått omkring och förväntat mig att mista barnet. Vet inte varför, men det har på något absurt sätt känts som om jag inte förtjänar den ynnest det är att bli gravid och det utan att ens försöka. Nu känner jag mig åtminstone lite tryggare och kan mer gå in i tanken att det faktiskt är så att jag är gravid och vad som kommer att hända framåt. Förut har jag mer bara vågat leva för dagen.
 
   
  Vecka 15

11 maj 2002, lördag

Johan och jag har legat hela kvällen och överträffat varandra med dåliga namn vi inte vill att bebisen skall ha. Tänkt att det finns så mycket fula namn, Beata, Kurt, Enok osv.
Johan kommer hela tiden bara på pojknamn med antingen anknytning till fotboll Armando (…diego Maradona) eller romerska senatorer Octavius odyl. Jag kommer inte på något, antingen passar de på små pojkar eller på vuxna män men aldrig på båda. Flicknamn är lättare, vi har funderat på Emma, Sofia och favoriten Emelia.


13 maj 2002, måndag

Har berättat för min chef på jobbet att jag är med barn. Han blev mer än lovligt förvånad. Det passade väl inte riktigt in i hans planer men han var hur som helst hemskt bussig och lovade att se till att jag får en fast tjänst här på kontoret. Sedan talade vi lite om föräldraledigheten och vad jag skulle göra när jag kom tillbaka. Kändes i alla fall väldigt bra.

Var även hos läkaren idag och gjorde en gyn-undersökning. Allt var bra och livmodern hade den storlek det kan vänta sig i 15:e veckan. Sedan fick jag höra hjärtljuden, var inte beredd att få göra det så jag blev alldeles överrumplad. De hördes så tydligt och jag blev alldeles tårögd. Det bor verkligen ett litet barn där inne. Så utvecklat, allt finns redan på plats och nu skall det bara växa till sig och fullända organen.
Innan jag gick dit hade jag haft en massa tankar om att det nog inte skulle finnas något barn där inne. Att jag bara inbillat mig alla symptom och att provet visat fel och mensen uteblivit tre gånger av en slump. Men nu känns det verkligt. Vad dum man är.



17 maj 2002, fredag

Träffade min kompis Maria idag och jösses vad hon såg gravid ut. Smal har hon ju aldrig varit men nu hade hon en rejäl mage. Och hon skall ha bara en vecka innan oss. Hua, hur skall det sluta. Hon rörde sig också verkligen som om hon var gravid, med den där vaggande gången man får när det blir tungt. Själv kände man som en liten älva i jämförelse med sin nästan helt obefintliga mage, ser bara lite, lite rundare ut. Är i alla fall väldigt glad att jag har henne att babbla bebisar med, känns som om man kan trötta ut andra med allt sitt prat. Vill verkligen inte bli en sådan person som bara talar om sin graviditet och sina barn men det är svårt att låta bli.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0