E vecka 25-30
| Vecka 26 24 juli 2002, onsdag Första dagen på den 26:e veckan och för första gången känns tiden fram till förlossningen överskådlig. 15 veckor kvar. Kanske 17 om man går över tiden. Tidigare har den 5 november känts som något ytterst perifert men nu känns det som något man faktiskt kommer att nå. För varje dag som går ökar chansen att bebisen faktiskt skulle klara sig om det föddes, kommer kännas skönt när man nått vecka 29-30 då chansen är uppe över 90% eller så. Igår hade jag en riktig matfrossa. Var först och fikade med min kusin Ulrika och åt en smaskig basilika-parmesan-smörgås. Det var väldigt trevligt för vi hade inte träffats på ett halvår eller så. Är så fruktansvärt dåliga på att höra av oss båda två, vi tyckte båda att vi behövde verkligen behövde bättra oss på den fronten. Hon tyckte att jag som var så liten väl inte kunde få barn. Skall hon säga som ”bara” var 24 när hon fick sitt första. Å andra sidan är jag faktiskt fem år yngre än henne och har väl varit ”lillkusinen” ända sedan vi lekte med lyckotrollen i pappkartongshusen för många herrans år sedan. Men för att återgå till matfrossan. På vägen hem skulle jag bara köpa lite bröd och mjölk men kom hem med glass och muffins. Så först fikade jag och Johan på muffins, sedan åt vi ostbågar (eller Olskrokar som vi brukar kalla dem, efter en stadsdel här i Göteborg) som fanns kvar i skafferiet och lagom till Morden i Midsummer blev det lite (eller faktiskt ganska mycket) glass. Inte konstigt att man växer. Johan sade häromdagen att han tyckte att det var fascinerande att min graviditet gjorde att jag åt nyttigare än någonsin, bara fibrer och frukt. Kanske var gårdagens orgie en reaktion mot den kommentaren. Och jag tycker inte att jag äter så nyttigt som jag borde, äter just nu nästan inga bönor alls (de har blivit äckliga enligt mina smaklökar) så jag undrar om pyret verkligen får i sig vad den behöver för att växa. Johan skall laga fisk idag så lite proteiner blir det i alla fall. Men hur mycket protein behöver barnet och vad händer om det inte får tillräckligt? Äter ju inte fisk eller korn eller bönor varje dag utan snarare var tredje kanske. Måste fråga barnmorskan när vi skall dit på fredag. Kanske är det proteinbrist som gör att jag känner mig så trött? 26 juli 2002, fredag Jag började dagen hos MVC på en liten koll och det mesta var väl bra förutom järnvärdet som hade droppat rejält (104 nu, var 134 vid inskrivningen). Fick ordinationen att varannan dag äta en extra järntablett (utöver de 100 mg jag redan äter om dagen). Antar att det innebär att det varannan dag också blir en extra omgång katrinplommon. Värdena kan ju i alla fall förklara att jag känt mig lite trött det sista. Barnmorskan var inte min vanliga eftersom hon var på semester, men vikarien var verkligen jättetrevlig. Kände genast att jag fick förtroende för henne. Undra om jag skall byta barnmorska, den ordinarie känns lite knepig och personkemin funkar inte riktigt. Men det känns lite pinsamt att byta av så fåniga skäl. Får fundera lite mer på det. Hade gått upp en del i vikt, 5 kilo. Lite lagom sådär. Vid inskrivningen vägde jag ju tre - fyra kilo under min vanliga vikt så det är inte så mycket som är verklig viktökning. Förhoppningsvis slipper jag lägga på mig överallt om jag nu inte kommer in i någon extrem matfrossa. Konstigt att man är nojig över sin vikt till och med när man är gravid, vad är det för ideal man lever efter egentligen? Men magen får ju gärna växa, den är så rund och go nu, enda stället där den inte känns alldeles utspänd är där revbenen sitter i vägen för expansionen. SF-måttet var 24m, dvs precis på kurvan, och hjärtljuden 148 också det alldeles bra. Hjärtljud över 140 lär ju enligt skrocket tyda på att det är en liten flicka. Men å andra sidan om man skall följa alla skrönor så är nog bebisen tvekönad. Läste i tidningen Föräldrar och barn om diverse teorier och utfallet för mig blev följande (urval av skrönorna, kunde inte svara på alla ännu): • Pigmentrand: knappt någon alls = Flicka • Skönhet: mamma fortsatt vacker (eller vackrare än tidigare tycker jag själv) = Pojke • Sparkar: Mycket = Pojke • Mat/Godis: Frukt, surt och sött = Flicka • Illamående: Mycket = Flicka Således så här långt en liten övervikt för flicka, men jag är säker på att det är en liten pojke därinne. Undra bara om vi skall lyckas komma på ett bra namn åt honom, Elias leder just nu. Undra om jag börjat boa? Häromkvällen ställde jag mig och bakade småkakor. Tre sorter! Och jag som aldrig annars bakar. Skumt. Men gott blev det. I morgon börjar semestern, bara två veckor men det skall bli ljuvligt. Vi skall åka ner till Varberg och njuta av solen och umgås med vänner. Kanske kommer jag att ta ut lite mer semester i slutet av augusti för att antingen resa till Irland med Johans syskon eller på solsemester med min bästa vän Hanna. Om jag bara kan hitta en reseförsäkring som gäller efter vecka 28, det gör inte min vanliga nämligen. Flygbolagen och researrangörerna har inget emot att man reser fram till 9:e månaden men givetvis skall de snåla försäkringsbolagen trilskas. Dumma är vad de är! Sammanfattningsvis kan man säga att jag just nu i slutet på 6:e månaden känner mig oerhört lycklig och tillfreds med livet. Känns som om jag fått ett inre lugn som aldrig förut funnits där. En underbar känsla. 28 juli 2002, söndag Så har man då nått stadiet där man inser att det faktiskt är ett barn man bär på, ett barn som sedan kommer att bo hos en i många år och som man kommer att våndas över resten av livet. Det kommer ibland små insikter som t.ex. när jag och Johan promenerade på kyrkogården och jag kom att tänka på att när lucia kommer är vi (förhoppningsvis) tre. Och hur är det att gå på stan och köpa julklappar med en barnvagn bland alla människor? Kommer jag att ha tålamod när barnet bara trilskas? Har jag och Johan samma syn på vad ett barn behöver och vad ett barn får göra? Eftersom jag är väldigt envis och Johan lätt ger efter men har pedagogisk utbildning enades vi om att han bestämmer hur det skall uppfostras och jag sedan genomför det …. nåja skämt å sido tiden lär väl utvisa hur det blir. Har fått en väldig lust för mjölkprodukter. Jag som vanligtvis aldrig dricker mjölk (annat än till nybakade bullar) kan nu dricka glas på glas och till frukost är fil eller liknande ett måste. Graviditeten är verkligen svängningarnas tid för de första 4 månaderna kunde jag inte äta några som helst mjölkprodukter utan att det utlöste en kaskad av kräkningar. |
|
| Vecka 27 1 augusti 2002, torsdag Min födelsedag och jag väcktes av Johan med frukost på sängen. Han hade varit ute och plockat hallon klockan sju på morgonen och serverade dem med mjölk och kalaspuffar! Och vilken present jag fick sedan, en DIGITALKAMERA! Hade aldrig kunnat gissa att det var det jag skulle få, blev så glad att jag i mitt lättrörda tillstånd nästan började gråta. Hur kunde han veta att jag gått och suktat efter en sådan men tyckt att de var för dyra? Skall ta massor av kort på magen och bebisen när den väl kommer. Vi har varit nere i Varberg och latat oss några dagar, badat och solat. Magen blev om möjligt ännu vackrare som solbränd. Är så stolt över den. En kväll var vi och spelade fotboll med några av Johans vänner. Att fotboll är inte en sport för gravida fick jag bittert erfara när jag sedan dess vaggat fram med ont i ljumskar och bäcken. Sedan har det väl inte blivit bättre av att sova i en ganska hård våningssäng under veckan vilket resulterat i ryggont. Fast kroppen fortfarande är ganska nätt så känner jag mig som en supergravid kvinna som suckar och stönar när jag tar mig fram. Bara jag kommer hem till min egen säng skall nog allt bli bra igen. 4 augusti 2002, söndag Varmt, varmt, varmt. Men underbart. Vad jag längtar efter är dock att sitta på en uteservering med goda vänner och låta iskall öl rinna ner i strupen. Kall öl är så gott. Försökte häromdagen med en lättöl men det var inte alls samma sak. I början av graviditeten avskydde jag t o m lukten av öl. Bara Johan hade en öppnad öl i rummet så höll jag på att kräkas, doften var kväljande. Då kunde jag inte förstå hur jag någonsin hade kunnat gilla denna dryck. Johan har så här i efterhand medgivit att han tyckte att det hela var en ganska jobbig situation. Inte nog med att han inte hade hunnit vänja sig vid nyheten, han fick trots att min graviditet inte ens märktes utåt inte häva en bägare öl utan jämmer från mig. Var det så här livet skulle bli framöver undrade han? Att ständigt gå nykter på fester är också en ny upplevelse, inte för att jag brukade vara dyngrak innan heller men lite socialt salongsberusad. Nu är kalasen kul fram till 12-01 snåret då alla andra börjar bli påtagligt pratglada och kastar sig in i diskussioner (som jag normalt sett också deltar livligt i) medan jag står bredvid och inte förstår hur de kan engagera sig så i det valda ämnet. Jag och våra vänner har ju diskuterat t.ex. Israel – Palestinafrågan eller varför en viss artist är så otroligt bra tusen och åter tusen gånger och vet ju att vi alla slänger ur oss saker för att det är kul att provocera, egentligen tycker vi alla ju ganska lika. Så när de andra pratar och festar vidare börjar jag dra Johan i armen och gäspande föreslå hemgång. Vad trist man kan vara, det är ju nästan så att man skäms. |
|
| Vecka 28 10 augusti 2002, lördag Ännu en skön semestervecka närmar sig sitt slut. Har varit underbart avslappnad och vi har tagit dagen som den kommit. Eftersom solen strålat från en klarblå himmel har det mest blivit att vi legat ute och lapat sol. I tisdags flydde vi dock värmen in i en eftermiddagsbio-salong och där blev det väldigt tydligt att bebisen hör ljud utifrån. Vi såg Sagan om ringen och varje gång det mullrade i filmen (vilket var i stort sett hela tiden) kickade Pyret igång som aldrig förr. Annat var det dagen efter för då var det så lugnt i magen att jag var tvungen att putta på den för att få en reaktion och se att allt var bra. Man blir ju lite nojig när det är för stillsamt där inne och så får man en massa dumma tankar som huruvida det getingsticket jag fick i ljumsken när vi var och badade påverkade bebisen. Graviditetshormonerna verkar ibland påverka det sunda förnuftet för som Johan påpekade så har barnet ingen egen andning som kan påverkas av getingstick. En ny upptäckt är att jag fått lite råmjölk i brösten. Om man trycker kommer det fram en liten droppe, ibland genomskinlig, ibland vit och ibland nästan lite orange. Fantastiskt att kroppen automatiskt vet vad den skall utveckla. Ibland känns hela graviditeten som det som min kropp konstruerats för att göra, det känns så naturligt. Har en hel del sammandragningar, men det är ju bra att livmodern övar sig inför ”slutprovet”. Det är emellertid lite irriterande att de alltid skall komma när man är ute och promenerar, cyklar eller lyfter något. Det är liksom ett distraktionsmoment i det man håller på med. Johan kallar sammandragningarna för sammandrabbningar, ett intressant ordval. Han ser det väl som något som ”drabbar mig” eftersom jag drar ner på farten när de kommer. Förr har det alltid varit jag som anpassat min gånghastighet till hans (ganska lugna) men nu är det han som får anpassa sig efter min (numera ännu lugnare). |
|
| Vecka 29 16 augusti, fredag Tillbaka på jobbet. Kändes lite motigt i början av veckan men nu har jag kommit in i det igen. Märker dock att jag inte har samma stressnivå som vanligt. Min kollega som jag delar vissa bitar av chefsjobbet med har en mycket svårt sjuk man och kommer troligen inte att kunna arbeta under hösten pga. detta vilket innebär att jag får dra runt hennes del också. I vanliga fall hade jag sett det som en utmaningen eftersom jag gillar att ha fullt upp men nu kommer mest en massa tankar om huruvida jag kommer att klara av det och oro för att jag inte skall ”hålla” hösten ut som jag tänkt. Allt vilar ju liksom på mig nu. Men det kommer att lösa sig, det gör det alltid. Om jag bara visste vem jag skall lämna över till i oktober, om det överhuvudtaget kommer att finnas någon…. Annars stortrivs jag med livet just nu. Har kommit på mig själv med känslan att jag inte vill att graviditeten skall ta slut. Det är en så häftig upplevelse att ha ett litet liv växande i sig. Men om några veckor så kommer jag väl antagligen att bara be om att någon skall lyfta bort den tunga magen och att väntan skall vara över. Det enda som finns att beklaga sig över just nu är yrseln (antagligen pga. järnvärdena) och att jag vaknar titt som tätt på nätterna av kramp i vaden och kissnödighet. En annan sak som hållit mig vaken om nätterna är funderingar kring det här med vilken vagn som skall inköpas. Man vill ju inte stå där med en vagn som bebisen växer ur med en gång eller som går sönder bara man tittar på den. Vi har tittat runt lite men det är ju en djungel, dels finns det såååå många vagnstyper och dels så gäller det att veta en massa andra saker, går tyget att tvätta, footsack finns det?, vilken typ av lift?, skydd för huvudet?, vikt så att den inte är för tung, bredd så att den inte är för liten (för bebisen) eller för stor (för att komma igenom spärrar), typ av handtag, bra bromsar, luftdäck, säkerhetsspärrar osv. Vi har i alla fall enats om att köpa en ny vagn då vi inte tycker att de begagnade är tillräckligt billiga för att motivera oss att ta en redan ”sliten” vagn utan garanti. Den stora frågan just nu är huruvida de gamla klassiska (dyrare) märkena typ Emmaljunga verkligen är bättre än de lite mer okända (men billigare) eller om man bara betalar för den lilla märkeslappen? Har nu börjar ”boa” på riktigt hemma, inte genom att köpa in saker men genom att rensa alla skåp och likande för att bereda plats för nästa lilla familjemedlem. Jösses vad man samlar på sig en massa papper, kläder och prylar man aldrig använder eller ens tittar på. Nej, ut med det är parollen som gäller just nu. |
|
| Vecka 30 22 augusti 2000, torsdag Vecka 30, är det sant? Vet inte riktigt vad som hänt med tiden mellan vecka 23, då jag tyckte att det gick så långsamt, och nu. Nu känns det som om jag inte ens reflekterar över att dagarna går. Fast att jag då tyckte att det inget hände kan ju bero på att jag då gick omkring och längtade efter att känna mig gravid och se gravid ut – och det gör jag ju nu. Dagen började inte helt strålande. Hade möte med min sektion och mitt i när jag sitter där och pratar känner jag att jag blir varm yr och vimsig och sedan svartnar det för ögonen. Så mötet fick avbrytas och jag lägga mig och vila. Det kändes hemskt pinsamt även om jag vet att jag inte borde känna så. Känner mig över huvudtaget mer gravid än tidigare. Tröttheten jag kände i början av graviditeten har kommit tillbaka. I går när jag var ute på ett ärende förstod jag inte hur jag skulle orka gå hela vägen tillbaka till jobbet utan att somna gående och när jag kom till jobbet var min högsta önskan att lägga mig under skrivbordet med tröjan som kudde och bara sova en stund. Den onda nerven i ljumsken är dessutom ilsknare än vanligt och hugger till flera gånger per dag, det gör ju så ont att man tror att man skall gå av. Det kommer oftast när jag suttit länge så jag försöker resa mig upp och gå ett varv då och då. Tyvärr har det också börjar komma när jag sover som ackompanjemang till krampen i vaden. Men i övrigt är allt tipptopp, det finns väl egentligen inget att gnälla över. Den varma och soliga sommaren vill inte släppa sitt tag, de säger att det lutar åt att denna sommar blir den varmaste sedan de började mätningarna för ett par hundra år sedan. Men jag har inte så värst ont av värmen, inga svullna fötter eller så. Dock har Johan och jag upptäckt ett helt nytt beteendemönster hemma för så fort vi kommer innanför dörren så slänger vi av oss alla kläder utom underkläderna. Rena rama nudistlägret. Så magen stoltserar i sin nakenhet mest hela tiden och Johan klappar och pratar med den så fort han är i närheten. Sparkarna börjar bli ganska rejäla nu och gärna upp mot revbenen, Johan fick sig en rejäl spark häromdagen och förvånades över att det kunde vara en sådan kraft. Och många är de, det är inget litet lugnt och stillsamt barn som väntas här inte, ibland när det håller på som mest och jag börjar tröttna och puttar tillbaka där det sparkar lutar sig Johan mot magen och viskar ”Du får inte bita mamma i magen” … undra vad han menar med det, tror han att det är en liten vampyr som bor där inne (kan man nästan tro med mina järnvärden)? 25 augusti 2002, söndag |
Kommentarer
Trackback
