E vecka 6-10
| Vecka 6 11 mars 2002, Beskedet Hade anat hela helgen att jag kanske skulle kunna vara gravid. Skulle haft min mens för en och en halv vecka sedan. Tänkte i fredags att den kommer nog under helgen, annars får jag göra ett test. Varje gång jag varit på toa har jag tittat efter minsta lilla blodantydelse. Men inget. Har både hoppats och fruktat. Ledningsgruppsmötet i eftermiddags var oändligt långt, satt bara och tänkte på att jag skulle åka till Apoteket och köpa ett test efteråt. Johan visste att mensen var sen man jag tror inte att han anade något, det hade den ju varit månaden innan också och då hade jag i onödan trott/ varit övertygad om att jag var gravid. Så jag sade inget om att jag köpt ett test, vet inte varför jag inte gjorde det, ville väl inte oroa i onödan. Gjorde testet så fort han gått ut genom dörren till fotbollsträningen – och efter fem sekunder visades två streck. Det betyder gravid. Väntade de tre minuterna som stod, men inget ändrades. Bara darrade, vad fan vad det här. Kallsvett. Hur hände detta. Visst hade jag funderat på att jag någon gång inom en inte allt för avlägsen framtid skulle kunna tänka mig barn. Men inte var det planerat till nu. Ringde min bästa vän Hanna men kunde knappt få fram ett ljud, bara panik. Hon talade med mig en halvtimme och fick ner mig på jorden. Sedan började den evighetslånga väntan på att Johan skulle komma hem. Tiden har nog aldrig gått så långsamt. Berättade med en gång när han kom. Han blev likblek och alldeles tyst. Klappade mig lite på ryggen men sade nästan ingenting på hela kvällen. Tror att han var chokad och att han helt enkelt inte visste vad han skulle säga till mig, ville inte att det skulle bli fel. Men jag kände mig oändligt ensam just då. Och förvirrad. Så mycket glädje, sorg och oro på en gång. 12 mars 2002, Dagen efter |
|
| Vecka 7 16 mars 2002, Lördag Nu har vi talat om det Johan och jag. Johan är omtumlad men han vill också att vi skall behålla barnet. Jag har lånat en bok på biblioteket för att läsa lite, Ett barn blir till för att titta lite på bilderna. Det är så spännande att det lilla livet i mig redan är så utvecklat. Blir alldeles varm när jag tänker på det fantastiska som hänt. 20 mars 2002, Onsdag Är så otroligt oändligt trött. Trodde inte att man kunde vara så här trött. Och nu när jag läst i böckerna och insett hur stor missfallsriken är så är jag så orolig att förlora det lilla jag bär inom mig. Att beskyddarinstinkten bara sätter in så där förundrar mig. Johan verkar lite mer avslappnad nu. |
|
| Vecka 8 24 mars 2002, Söndag Brösten spänner och gör ont. Är hungrig som en varg hela tiden, den hunger jag tidigare känt i livet är inget mot den här rytande, krävande hungern. Man har max 30 sekunder på sig att stilla den. Och jag är så otroligt trött, var hemma två dagar och bara sov för att jag inte orkade med jobbet eller något som inte innebar vila. Är det normalt att sova 12 timmar per dygn. Kommer hem och sover tre timmar och sedan slocknar jag ändå klockan 10 och sover till sju. Utan att känna mig utvilad. Har fått tvivel om barnet. Känns fruktansvärt att tänka så när det är så många som kämpar för att få barn. Johan var väldigt stöttande och vi kom vi fram till att det inte fanns något som talade emot att verkligen få det här barnet. Vi har känt varandra länge, förhållandet är stabilt, jag har jobb med bra lön och Johan hinner jobba fram till dess han skall vara hemma. Om vi skulle ta bort det skulle det vara av rent egoistiska skäl som t.ex. att vi inte vill offra sovmorgnar eller att ha så mycket tid för oss själva. Och dessutom känner jag att jag redan knutit an till barnet, fast det ännu bara är så litet att det knappt syns. Har haft en underbar tjejhelg med Linda och Pernilla, fick berätta för dem eftersom jag var så himla trött att jag inte orkade hänga med på allt. De blev superförvånade och jätteglada och hemskt ompysslande. 26 mars 20002, tisdag Längtar efter att få berätta för mamma och de andra men har bestämt mig för att vänta tills den mest kritiska perioden är över. Det är efter 12:e veckan och dit är det lååångt. Är bara i vecka 9, om jag räknat rätt så skall barnet komma kring den 8 november. Dit är det en evighet, men det är bra så att man hinner ställa om mentalt. Har börjat må illa. Inte bara på morgonen utan hela dagen och värst är det efter klockan fem på em. Har kräkts två gånger också, båda på morgonen. Hoppas att det inte blir värre. Har berättat för Lena min kollega på jobbet, tyckte att hon behöver veta varför jag ser så blek ut ibland och varför jag är så disträ. Men jag kommer att vänta med att berätta för min chef och mina medarbetare tills i maj i alla fall. Vill liksom ha hunnit vänja mig själv i denna nya roll innan. |
|
| Vecka 9 31 mars 2002, söndag (påsk) Skulle åkt hem till mina föräldrar idag men det går inte för jag bara kräks. Sedan i torsdags har jag knappt fått behålla någonting. Bara sover och kräks. Skall det verkligen vara såhär? Hörde på mamma att hon var orolig, men hon tror att det är en depression pga. det varit så jobbigt på jobbet med all oro efter lönerevisionen. Och inget kunde jag säga. Är rädd att mista barnet, risken är så stor. Känner att jag på något konstigt sätt redan älskar det lilla pyret. 2 april 2002, tisdag Stannade hemma idag. Jag har bara kunnat stoppa i mig lite frukt. Frusna jordgubbar är godast och lättast att behålla, och torkade aprikoser. Allt annat (och ganska ofta även frukten) kommer upp igen. Inget är dock gott att äta, är hungrig men inte sugen. Känner mig så matt, bara gråter och tycker synd om mig själv. Ligger hela dagarna i soffan och ser på Twin peaks och Animal Hospital (dokumentär på animal planet) och sover om vart annat. Johan står bredvid och känner sig maktlös, han hjälper dock och fixar det han kan. 4 april 2002, torsdag Har talat med barnmorskan om mitt illamående. Hon var knäpp och talade bara om att barnet antagligen mådde bara bra och att det inte var någon fara alls. Vad då ingen fara – jag mår ju värre än jag någonsin gjort. Jag blir ju uttorkad och matt. Blev nästan lite arg – jag ville ju ha hjälp så att JAG mår bättre. I det här läget känns det som det är det som är prioriterat. Hur som helst rekommenderade mig åkesjuketabletter Postafen som visst skulle hjälpa lite. Johan åkte och köpte sådana och när jag skulle äta hade jag faktiskt aptit och vräkte (nåja, åt mer än jag gjort på ett tag) i mig potatisar. Som jag kräktes upp fem minuter senare. Nåja. 5 april 2002, fredag Idag verkar tabletterna. Till lunch (är fortfarande hemma) blev jag så sugen på rostat bröd, svart kaviar, creme fraiche. Inte så milt för magen, men det var vad det blev i alla fall. Och det var så gott, satt och skrattade och grät om vartannat över hur gott det var. Johan tittade på mig som om jag var en idiot. Men nu känns det mycket, mycket bättre. Var till och med ute och gick en liten (darrig) promenad på kyrkogården. Skall dock inte åka hem i helgen som jag lovat. Mamma lät nästan sur när jag sade det, men jag vet ju att hon kommer bli glad när hon väl får veta varför jag inte kommit. Men just nu känner jag mig ganska elak. |
|
| Vecka 10 12 april 2002, fredag Har denna vecka stått på benen och varit på jobbet hela veckan. Men är ack så trött. När jag kommer hem så somnar jag i två timmar, sedan vaknar jag och äter lite mat som Johan lagat (han är så snäll och gör allt hemma, städar, diskar, tvättar, lagar mat – jag gör inget) och sedan vid nio lägger jag mig igen och somnar omedelbart och förblir så till morgonen. Ingen hejd på det. När jag är hemma och känner att jag mår dåligt går jag in och sätter mig i duschen. Sätter mig mitt på golvet och skruvar på varmvattnet och sedan sitter jag där… i upp till en timme. Och mår så bra. Det är en mirakelkur. Men efteråt mår jag lite kymigt igen och är lite yr av all värme. Lättast att äta är frukt helst frysta jordgubbar. |
Kommentarer
Trackback
