E vecka16-20
Vecka 17 26 maj 2002, söndag Man gör ju inget annat än att tänka på det lilla barnet och vad som händer inne i magen. Att man kan bli så här enkelspårig har jag aldrig tidigare kunnat förstå. Men tankarna finns där hela tiden och går inte att komma ifrån. Hur som helst, nu är illamåendet och tröttheten helt borta. Men aptiten är fortfarande ganska kinkig. Gillar nästan bara fräsch mat, sallader, frukt och liknande. Tjocka såser och liknande är inte gott. Helst skall maten vara kall och inte varm. Te som jag tidigare älskade och drack många koppar om dagen av har jag inte ens tittat åt på två månader. Och glass och choklad som även det är två favoriter kan jag äta lite av om det bjuds men jag har inget som helst sug efter det. Sura godisar är annars också gott och citron. Var på fest hos Johans bror Fredrik och hans sambo Mikaela igår och det var mycket kommentarer om graviditet och att aldrig mer få sova. Glirningar liksom. Men det får man ta. Alla ”klagar” på att magen inte syns. Men jag känner att byxorna sitter lite tightare. I alla böcker står det kring vecka 15 att byxorna skall sitta åt och att det är dags att gå över till mammabyxor, men jag kan säga att det är långt dit för min del. Och det är kanske bra, för även om jag längtar efter magen för min egen del, då jag håller på med utvecklingssamtal på jobbet och vill ha haft dem med alla innan jag berättar. För att alla skall känna sig trygga med den chef de har samtalen med. |
|
| Vecka 18 31 maj 2002, fredag Var på Stjärnornas Krig på bio för någon vecka sedan och då kände jag bebisen sparka. Trodde att jag känt det häromdagen också men var inte säker. Men nu gick det inte att ta miste på de små buffarna! Underbart, fantastiskt, ljuvligt. Liknar inget jag tidigare känt. Vill att det skall sparka igen, vill känna mer. Alla jag talat med efter säger att inte kan du känna det så tidigt heller? Du som är förstföderska får nog vänta några veckor. Men jag vet vad det är och jag älskar det. Jag är nu så otroligt lycklig över att vara gravid. Trodde inte att man kunde vara så här euforisk över det utan att ha planerat och försökt länge. Men det känns ibland som små bubblor av lycka som bara pyser omkring som kolsyra inne i kroppen. Har målat en tavla av bebisen som visar hur det känns med alla lyckobubblor. Även Johan verkar ha vant sig vid tanken på att jag är gravid och även om han inte visar det så mycket hör jag på hans röst att han är glad över det när han talar med andra om det. |
|
| Vecka 19 8 juni 2002, lördag Den stora ultraljudsdagen var igår. Har haft nojor igen om att barnet inte skulle ha några armar, ben eller huvud. Konstigt att jag kunde ha sådana tankar med tanke på hur livfullt barnet blivit inne i magen den sista veckan. Hur som helst var vi jättesena ut till Mölndals sjukhus, rusade från spårvagnen i den 30 gradiga hettan. Det var en ganska tystlåten sköterska som mötte oss, men trevlig. Den där gelén de tar på magen har man ju hört skall vara så kall men jag tyckte bara att den var så sval och skön. Så satte hon apparaten till magen och vips så dök det upp ett alldeles helt litet barn där. Men en mun som öppnades och stängdes som om den hade något att säga oss. Fem fingrar på händerna. Två armar och två ben som hela tiden sparkade. Konstigt att barnet kan röra sig så mycket utan att det känns. Det är bara de riktigt rejäla sparkarna som känns än så länge. Vårt beräknade förlossningsdatum flyttades fram två dagar till 5 november, men jag tror nog fortfarande att vi får vänta till 15:e. Vi fick också tre bilder på det lilla pyret. Igår när vi var där hade jag så fullt upp med att titta att jag inte riktigt hann känna efter hur det kändes. Men idag när jag vaknade låg jag en lång stund kvar i sängen med Johan sovande bredvid mig och tänkte tillbaka. Bilden som var starkast var munnen som öppnades och stängdes. Det är verkligen ett helt litet nytt liv vi skapat, ett mirakel. Känslorna bara svällde över mig. |
|
| Vecka 20 13 juni 2002, torsdag Har idag berättat för medarbetarna att jag väntar barn. Var så himla nervös för att göra det, vet inte varför men så var det. Hur som helst gratulerade de mig samtidigt som jag såg att lite oroliga blev de allt för sin egen framtid. En helt naturlig reaktion. Nu känns det i alla fall bra att de vet, så att man kan tillåta sig själv att visa att man är trött och grinig ibland. 16 juni 2002, söndag Johan som hela tiden trott att det är en liten flicka vi väntar har nu ändrat sig och tror att det är en pojke. Han tyckte bebisen var så lik honom som bebis när vi var på ultraljudet. Jag å min sida har hela tiden trott att det är en liten pojke. Lite skrämmande eftersom jag inget vet om små pojkar, har ju bara tagit hand om flickor (har ju tre småsystrar). Blir glad vad det än blir. Jag har kommit på att jag gärna skulle vilja att det om det blir en pojke skulle få namnet Jacob, men Johan är inte alls med på det. Vi funderar också på Eskil eller Elias. Hur som helst har vi enats om att barnet skall få Johans efternamn. |
Kommentarer
Trackback
