E vecka 40+
Vecka 40
5 november 2002, tisdag
Så var det Dagen med stort D. Den enda dagen jag är riktigt säker att det inte kommer att komma någon bebis på. Har ju varit helt säker på att få gå över tiden och det verkar som om jag får rätt. Igår tänkte jag t.om. att ”imorgon får du inte komma för då skall jag göra det och det…”. Hur som helst tog jag mig igår samman och skrev ner lite tankar inför förlossningen att ta med till BB och packade i alla fall halva den berömda BB-väskan. Så nu kan Pyret få komma når som helst. Skall ”bara” göra en gipsavgjutning av magen ikväll, sedan får du komma när det passar dig. Fast det är faktiskt ingen brådska för nu har jag kommit in i ”lediglunken” och bara njuter av varje dag.
Maria, min kompis som var beräknad till den 31 oktober, fick barn natten till igår. Talade med hennes pappa (telefonen var kopplad till honom av någon konstig anledning) och hon hade visst haft värkar hela lördagen, de hade åkt in natten till söndagen men bebisen hade inte kommit förrän natten till igår. Hua så lång tid det tog. Hoppas att det går smidigare för oss. Hur som helst fick hon en pojke och jag blev så glad för hennes skull att jag svävade som på små moln. Hennes graviditet har känts så mycket mer påtaglig än t.ex. Johans systers eftersom vi hela tiden varit i ”samma stadier” och hela tiden pratat med varandra och sett varandras växande magar. Nästa bebis blir i alla fall min och Johans – för nu står vi näst på tur!! Alla vi känner som fått barn i år har dessutom fått pojkar. Betyder det att vi också skall få det – eller skall det bli en liten flicka för att jämna ut könsfördelningen? Det är så spännande. Förutom könet på barnet skall det bli spännande att se vilket humör och temperament bebisen har. Tror att det är ett envist, påhittigt, busigt, nyfiket barn (i ordens positiva bemärkelse). Känns så i magen i alla fall.
Kanske skall man så här i tolfte timmen summera graviditeten? Ja, vad skall man säga? Just nu mår jag oförskämt bra. Och är oförskämt lycklig. Att jag mådde så otroligt dåligt i början har jag redan förträngt. Vissa saker har varit som jag förväntade mig att de skulle vara och andra inte. Ingen hade kunnat berätta vilken stor mental omställning det innebär att bära på ett litet liv och förbereda sig för dess ankomst. Det måste man upptäcka själv. Min stresstålighet sjönk ju under hösten i botten, men jag har samtidigt fått ett helt nytt lugn i själen än jag tidigare haft. Och min kärlek till Johan har växt för varje dag, bättre stöd hade jag inte kunnat få. Jag har inte heller blivit så stor som jag trodde man skulle bli, tycker min mage är ganska liten och söt – midjan finns ju kvar och jag har inte lagt på mig speciellt någon annan stans. Magen är inte så tung som jag trodde att den skulle vara och visst kan jag (om än med lite mer stönande än vanligt) fortfarande plocka upp saker från golvet och resa mig ur sängen. Det jag kanske inte väntat mig var att magen skulle vara i vägen vid de mest oväntade tillfällen som när man skall nå fötterna för att sätta på sig strumpor eller torka sig på toaletten. Var inte heller beredd på att bäckenet, ljumskarna, ryggen skulle värka och göra ont till och från under så många månader. Sedan finns det ju rena fördelar med att vara gravid t.ex. att åtminstone jag varit som ett litet element. Jag som i vanliga fall alltid fryser är nu så varm att jag ständigt går i t-shirt och ändå kan värma andra genom att lägga händerna på dem. Kommer sakna denna effekt av den högre ämnesomsättningen. Men nu närmar sig obönhörligen dessa nio månader sitt slut (i morgon börjar 10:e månaden och 41:a veckan). De numera så välbekanta och ibland älskade ibland mindre älskade sparkarna, puffarna, krafsningarna och andra boaormsliknande rörelserna (eller pufflingarna som Johan kallar rörelserna som samlingsnamn, han brukar be Pyret att h*n skall ”puffla med pappa” när han lägger händerna på min mage) kommer att försvinna. Jag kommer få något alldeles fantastiskt i utbyte, men kommer samtidigt att sakna denna tiden. Men nu är jag redo för dig Pyret och vi kommer ta emot dig med öppna armar.
Under veckan som gått har Johan tagit sitt körkort. Var orolig att Pyret skulle välja just den dagen att titta ut och grubblade över hur jag skulle dölja eventuella värkar eller vattenavgång för Johan tills han kom hem igen. Knäpp man är. Hur som helst har vi sedan njutit av en tillfällig bilburenhet med bl.a. IKEA-besök. Har också fikat, shoppat och umgåtts med vänner efter bästa förmåga, man får passa på! Vi har även varit på Halloween-fest där jag hade målat en stor pumpa på tröjans mage, mycket effektfullt. På vägen hem från festen var vi på kyrkogården och tittade på alla ljus och alla återspeglande stjärnor i den iskalla novembernatten. Alldeles underbart (vilken skillnad från vår promenad på dagen som hade känts som en enda lång ond förvärk).
Återkommer säkert med en rapport från vecka 41, då jag bönar och ber att det skall sätta igång. Varje natt man lägger sig tänker man ju - kanske i natt … och varje förvärk tänker man - när kommer nästa, hur skall det kännas … och vid varje toalettbesök – när skall vattnet gå? Så visst är man fokuserad på en enda sak.
5 november 2002, tisdag
Så var det Dagen med stort D. Den enda dagen jag är riktigt säker att det inte kommer att komma någon bebis på. Har ju varit helt säker på att få gå över tiden och det verkar som om jag får rätt. Igår tänkte jag t.om. att ”imorgon får du inte komma för då skall jag göra det och det…”. Hur som helst tog jag mig igår samman och skrev ner lite tankar inför förlossningen att ta med till BB och packade i alla fall halva den berömda BB-väskan. Så nu kan Pyret få komma når som helst. Skall ”bara” göra en gipsavgjutning av magen ikväll, sedan får du komma när det passar dig. Fast det är faktiskt ingen brådska för nu har jag kommit in i ”lediglunken” och bara njuter av varje dag.
Maria, min kompis som var beräknad till den 31 oktober, fick barn natten till igår. Talade med hennes pappa (telefonen var kopplad till honom av någon konstig anledning) och hon hade visst haft värkar hela lördagen, de hade åkt in natten till söndagen men bebisen hade inte kommit förrän natten till igår. Hua så lång tid det tog. Hoppas att det går smidigare för oss. Hur som helst fick hon en pojke och jag blev så glad för hennes skull att jag svävade som på små moln. Hennes graviditet har känts så mycket mer påtaglig än t.ex. Johans systers eftersom vi hela tiden varit i ”samma stadier” och hela tiden pratat med varandra och sett varandras växande magar. Nästa bebis blir i alla fall min och Johans – för nu står vi näst på tur!! Alla vi känner som fått barn i år har dessutom fått pojkar. Betyder det att vi också skall få det – eller skall det bli en liten flicka för att jämna ut könsfördelningen? Det är så spännande. Förutom könet på barnet skall det bli spännande att se vilket humör och temperament bebisen har. Tror att det är ett envist, påhittigt, busigt, nyfiket barn (i ordens positiva bemärkelse). Känns så i magen i alla fall.
Kanske skall man så här i tolfte timmen summera graviditeten? Ja, vad skall man säga? Just nu mår jag oförskämt bra. Och är oförskämt lycklig. Att jag mådde så otroligt dåligt i början har jag redan förträngt. Vissa saker har varit som jag förväntade mig att de skulle vara och andra inte. Ingen hade kunnat berätta vilken stor mental omställning det innebär att bära på ett litet liv och förbereda sig för dess ankomst. Det måste man upptäcka själv. Min stresstålighet sjönk ju under hösten i botten, men jag har samtidigt fått ett helt nytt lugn i själen än jag tidigare haft. Och min kärlek till Johan har växt för varje dag, bättre stöd hade jag inte kunnat få. Jag har inte heller blivit så stor som jag trodde man skulle bli, tycker min mage är ganska liten och söt – midjan finns ju kvar och jag har inte lagt på mig speciellt någon annan stans. Magen är inte så tung som jag trodde att den skulle vara och visst kan jag (om än med lite mer stönande än vanligt) fortfarande plocka upp saker från golvet och resa mig ur sängen. Det jag kanske inte väntat mig var att magen skulle vara i vägen vid de mest oväntade tillfällen som när man skall nå fötterna för att sätta på sig strumpor eller torka sig på toaletten. Var inte heller beredd på att bäckenet, ljumskarna, ryggen skulle värka och göra ont till och från under så många månader. Sedan finns det ju rena fördelar med att vara gravid t.ex. att åtminstone jag varit som ett litet element. Jag som i vanliga fall alltid fryser är nu så varm att jag ständigt går i t-shirt och ändå kan värma andra genom att lägga händerna på dem. Kommer sakna denna effekt av den högre ämnesomsättningen. Men nu närmar sig obönhörligen dessa nio månader sitt slut (i morgon börjar 10:e månaden och 41:a veckan). De numera så välbekanta och ibland älskade ibland mindre älskade sparkarna, puffarna, krafsningarna och andra boaormsliknande rörelserna (eller pufflingarna som Johan kallar rörelserna som samlingsnamn, han brukar be Pyret att h*n skall ”puffla med pappa” när han lägger händerna på min mage) kommer att försvinna. Jag kommer få något alldeles fantastiskt i utbyte, men kommer samtidigt att sakna denna tiden. Men nu är jag redo för dig Pyret och vi kommer ta emot dig med öppna armar.
Under veckan som gått har Johan tagit sitt körkort. Var orolig att Pyret skulle välja just den dagen att titta ut och grubblade över hur jag skulle dölja eventuella värkar eller vattenavgång för Johan tills han kom hem igen. Knäpp man är. Hur som helst har vi sedan njutit av en tillfällig bilburenhet med bl.a. IKEA-besök. Har också fikat, shoppat och umgåtts med vänner efter bästa förmåga, man får passa på! Vi har även varit på Halloween-fest där jag hade målat en stor pumpa på tröjans mage, mycket effektfullt. På vägen hem från festen var vi på kyrkogården och tittade på alla ljus och alla återspeglande stjärnor i den iskalla novembernatten. Alldeles underbart (vilken skillnad från vår promenad på dagen som hade känts som en enda lång ond förvärk).
Återkommer säkert med en rapport från vecka 41, då jag bönar och ber att det skall sätta igång. Varje natt man lägger sig tänker man ju - kanske i natt … och varje förvärk tänker man - när kommer nästa, hur skall det kännas … och vid varje toalettbesök – när skall vattnet gå? Så visst är man fokuserad på en enda sak.
E vecka 35-40
| Vecka 36 6 oktober 2002, söndag Knappt en månad kvar, vart har tiden tagit vägen? Men det känns skönt att jag bara skall jobba tre veckor till för jag känner att orken och lusten börjar försvinna. I helgen har vi passat vår guddotter Alba. Hon är tre år och sötast i världen, endast vårt lilla Pyre kommer att överträffa henne. Vi har varit ute och gått en hel del, plockat äpplen, läst böcker och haft det allmänt mysigt tillsammans. Fast första natten fick hon (falsk) krupp och andra låg hon i princip tvärs över Johans huvud för att komma åt att gosa med hans (enligt henne för korta) hår. Så så mycket sova blev det inte. Vi kommer nog att pröva att ha Pyret sovande i spjälsängen vid fotändan då varken jag eller Johan trivs med att ha någon nära när vi sover. Är lite orolig för att skada honom/henne också då jag sover så tungt att jag kanske inte vaknar av att jag lägger mig själv eller en kudde i vägen för mun/näsa på Pyret. Men vi får se hur det går, kanske passar detta arrangemang varken oss eller Pyret. Hösten har kommit nu, på bara en vecka har vi gått från att kunna gå ute i långärmad t-shirt till att man får ha halsduk och vantar på sig. Men denna hösten är också den vackraste jag upplevt. Har aldrig tidigare upplevt att färgerna brunnit så starkt. Kanske är det för att man alltid tidigare rusat fram och inte hunnit se. Nu vaggar man fram i makligt tempo och kan suga in allt. Och solen fortsätter stråla dag efter dag som det gjort i tre månader nu. Enda skillnaden är de mörka kvällarna, men det är också mysigt eftersom man får tända massor av ljus inne och mysa under en filt. Det känns som en bra årstid att få barn, när man ändå bara vill vara inne utan måsten och bara ha det bra tillsammans i vår lilla familj. |
|
 |
Vecka 37 10 oktober 2002, torsdag Idag är dagen för Johans systers beräknade förlossning, undra när henens förlossning kommer igång och hur hon känner sig just nu. Förväntansfull och lite nervös som jag? Lite tråkigt att hon bor så långt bort på Irland att man inte kan prata särskilt ofta. Magen är stor och rund nu och alldeles randig av blodådror. Men som tur är inga strior, hoppas, hoppas, hoppas att de håller sig borta de sista veckorna också. Man upptäcker att magen är i vägen vid de mest underliga tillfällen t.ex. när man skall torka sig på toaletten. Vem hade kunnat ana det? Och det är inte särskilt bekvämt att sova med stora magen. Eftersom det är så pass omständigt att vända sig ligger jag på en och samma sida (omedvetet i sömnen) tills jag har kramp och värk i hela bäckenet innan jag vaknar till och vänder mig. Oftast har jag under sömnen kastat bort kudden som stöttar upp magen och kört in ena handen under den istället så att den är alldeles platt, röd och öm när man vaknar. Underligt beteende. Men underligast av allt är mina nattvandringar. Vaknar nästan varje natt någon gång mellan klockan 2 och 4 av att jag har ont, är kissnödig, hungrig eller bara orolig och sedan kan jag inte somna om på en timme eller två. Som tur är har jag kassettböcker lånade på biblioteket som jag lyssnar på i min freestyle tills jag somnar (att läsa själv gör mig inte sömnig på samma sätt mitt i natten, bara rastlös). Det är så roligt att prata med mina vänner som skall ha barn i vår för man känner igen sig så tydligt i de faser de genomgår nu. Känner mig nästan ”erfaren” när jag kommer med mina ”det är helt normalt” eller ”så kände jag också”. En av dem hade fått ett tidigt ultraljud idag och sett sin lilla bebis sparka med armar och ben, blev nästan tårögd när jag tänkte på hur fantastiskt det var att se Pyret när vi såg henne/honom i juni. Har gått och blivit förkyld. Jättekul att vara gravid och otymplig som en valross samtidigt som man har ont i halsen och är tät i näsan. Fast det är lite skönt att vara hemma några dagar och gå och skrota också. Känner att jag hunnit tänka och känna ikapp lite med kroppen utveckling istället för att bara flänga på i 120 km i timmen som jag gjort fram tills nu. Och nu längtar jag så mycket efter att få hålla vår bebis. Har sytt ett spjälskydd och hämtat hem spjälsängen. Vagnen köptes förra veckan och skall hämtas nästa. Vi har skruvat ihop en liten garderob till Pyret och lagt in de få klädesplagg vi har i den. Det finns massa mer saker som skall fixas och köpas men det får vänta lite till, man vill ju suga på denna underbara karamell som det är att förbereda för ett litet underverks ankomst. Finns ju en del som måste fixas till mig också, ammningsBH, inlägg och mensskydd – inte alls lika kul. Pyret har börjat hicka en gång om dagen ungefär, känns lustigt, lite som en klocka som tickar i magen. Annars är det som vanligt mycket sparkar och de både känns och syns tydligt på magens utsida (till Johans stora glädje). Jag hade trott att h*n skulle glidit ner lite i bäckenet och kanske fixerat sig eftersom jag haft så mycket sammandragningar men ack nej, h*n är fortfarande fullt rörlig enligt barnmorskan. Konstigt nog har jag också fått en mens-ont-liknande smärta fram mot kvällen också, men jag har förstått att det är som det skall vara. Lite skum känsla dock för någon mens går jag inte och väntar på. Det känns även som man har ett konstant tryck mot bäckenbottnen nu, ibland nästan blir det som det surrar där nere (antar att det är någon nerv som kläms just då). 12 oktober 2002, lördag Har blivit så blödig när det gäller små barn. Tittar extra när jag ser en bebis i en vagn och tycker att de flesta är ganska söta. Jag, som alltid uppfattat barn, och spädbarn i synnerhet, som tämligen ointressanta. Och alla historier om barn som dör eller far illa får mig att nästan börja gråta. Den mentala omställning som en graviditet innebär är verkligen omfattande. Idag har Johan och hans bror Fredrik hämtat barnvagnen. Måste klämma lite på den ibland där den står i hallen. Känns lite absurt att vi har en barnvagn stående i hallen – vad skall vi med den till? Men ack så mysigt. Längtar till Pyret får provligga den. Johan längtar efter att promenera på kyrkogården med barnvagnen (vi promenerar alltid på kyrkogården, har man en så stor och vacker som Kvibergs alldeles inpå knuten får man utnyttja det. Och dessutom är det ett strålande ställe för såväl existentiella reflektioner som funderingar över dagens middag). 15 oktober 2002, tisdag Magen är nu så stor och utspänd att det känns som om skinnet skulle spricka vilken sekund som helst. Behöver knappt någon BH längre för brösten vilar på mag-hyllan ändå. Känns som om man har ett betongblock fastspänt utanpå sin vanliga mage – som effektivt hindrar alla försök att böja sig framåt. Skall den verkligen kunna bli större? Trycket nedåt håller i sig, nu måste väl ändå Pyret ha glidit ner lite i bäckenet? Tycker nästan att det känns som om h*n är så långt ner att h*n skulle kunna trilla ut helt plötsligt och oförberett. Tidigare idag högg det till så där nere, kändes som om Pyret försökte köra ut en arm. Så något fixerande måste vara på gång, skall bli spännande och höra vad barnmorskan har att säga i morgon. Vi skall förresten skriva en sammanfattning av graviditeten och ett brev till förlossningen hos henne i morgon också, vad det nu innebär? Har föresten nästan inga sammandragningar längre, livmodern verkar ha tagit en välförtjänt semester innan det är dags för grovjobbet om några veckor. |
|
Vecka 38 19 oktober 2002, lördag Johan syster fick en liten pojke i torsdags! Åh så roligt. Men helt plötsligt blev jag hyperstressad av att det snart är min tur, slutet har hela tiden känts så avlägset. Nu blev det med ens väldigt påtagligt. I somras hade jag så mycket idéer om böcker jag skulle läsa, avslappningsband jag skulle lyssna på och studiebesök på BB som skulle göras. Men då var det lite tidigt, bestämde att jag skulle vänta till september i alla fall innan jag satte igång. Och nu sitter jag här två och en halv vecka före beräknat datum och har inte gjort något av det. Men det gör inte så mycket. Det jag vill hinna med är att skriva en förlossningsplan och göra ett studiebesök på Östra så man vet hur det ser ut där. Allt annat klarar jag mig utan. Känner mig fortfarande väldigt lugn inför förlossningen. Betydligt mer förväntansfull än orolig. När jag tänker på den resonerar jag som så att jag nog skall försöka vara hemma så länge som det känns okey, brukar vilja vara hemma där jag känner mig tryggast när jag mår dåligt. Brukar också vilja ha Johan så nära som möjligt, så han skall nog vara glad om han ens får gå på toaletten när vi är på BB (fniss). Sedan när det gäller smärtan och så tänker jag att man får ta det som det kommer. Skall testa dusch/bad och akupunktur i första hand, kanske tillsammans med lustgas (fast jag avskyr att vara yr i huvudet så jag är inte säker på att jag alls kommer tycka om lustgasen). Men funkar inte det, eller känner jag att jag måste få vila så är EDA också ett alternativ. Vill dock helst undvika det eftersom det kan påverka förlossningsarbetet. Tror inte att man skall fundera för mycket på det innan, eller göra sig bilder av hur det kommer att bli, för det kommer ändå att bli helt annorlunda och då kanske man blir besviken och ännu mer stressad. Har också spelat av Kristina från Duvemåla skivorna och lånat en kassettbok med Herman Lindkvist kåserier att ha att lyssna på (avleda tankarna) under förlossningen. Utöver det är det enda som känns viktigt att få med sig ett läppsyl, hatar att ha torra läppar. Skall packa väskan nästa helg kanske? Igår var jag ledig och jag och Johan gick på stan och på konstmuséet. Köpte en ammningsbh, känns bra att ha det hemma. Sedan letade vi efter en fleeceoverall till Pyret, men hittade ingen vi riktigt gillade till ett okey pris. Jo, en hittade vi – men inte i rätt storlek. Efter allt det här promenerandet fick jag superkraftiga och många sammandragningar och blygbenet ansattes av en skärande smärta så fort jag rörde mig. Sinnet vill uppenbarligen mer än kroppen just nu. Men jag mår ändå oförskämt bra. Vissa saker som huvudvärk (brukar ha kraftig sådan, migränliknande) har jag t.ex. sluppit hela graviditeten. Och inte har jag haft någon halsbränna, ischias, hemoroider eller svullna händer/ fötter som många av mina medsystrar dras med dagligen. Så jag klagar inte på något vis. Det har hittills varit en fantastisk resa som jag mycket väl kan tänka mig att göra om. Det har snöat massor i natt. Vi som skulle plocka svamp med mina föräldrar! Nu går de väl knappast att hitta under det vita täcket. Nåja, vi åker hem i alla fall så får vi se hur det blir med skogsaktiviteterna. Ser lite lustigt ut ute eftersom de flesta träd fortfarande har gröna blad – nu med vit garnityr. |
|
Vecka 39 23 oktober 2002, onsdag Är jag verkligen gravid? Så här på slutet får man helt klart absurda tankar. Kan bara inte få in i mitt huvud att vi faktiskt skall få ett barn. Känns inte det minsta verkligt. Och titt som tätt glömmer jag till och med av att jag är gravid. I somras tyckte jag inte att jag tänkte på något annat. I förgår morse t.ex. tyckte jag att det kändes som om att jag skulle få mens och satte därför på mig ett trosskydd om utifall att – innan jag kom på att någon mens inte var på gång. Okey att jag var trött, men hur förvirrad får man egentligen vara? Och idag frågade Johan hur det var med hans lilla barn idag varpå jag oförstående tittade på honom en stund innan jag kom på – javisst, jag har ett barn i magen. Inte hade jag skänkt det en tanke medan jag åt frukost och läste tidningen. Graviditeten är ju annars högs påtaglig så här på slutet. På jobbet verkar de tycka att magen blir större för varje dag. Och de är rörande överens om att det är en riktig pojkmage jag har. Själv har jag så här i 12 timmen börjat svaja kring vad jag tror att det är för sort. Ena stunden är jag säker på att det är en pojke och andra att det är en flicka. Men pojknamn har vi fortfarande inte – de förslag vi kommit på idag är Emelio, pojkvarianten på Emelia som vi vill att bebisen skall heta om det är en flicka. Eller Emelius som var Johans förslag för dagen. Suck vad det är svårt! Johan verkar tro att det är på gång mest hela tiden nu. Förra veckan fick han för sig att vattnet hade gått när jag stod i duschen och i natt när jag var uppe och åt lite kräm och mjölk (har faktiskt sovit bra några veckor, men nu verkar vakandet vara tillbaka igen) trodde han att det var dags att åka in. Men vi har enats om att det bästa vore om Pyret kom på utsatt datum om knappt två veckor. Kommer bli hysteriskt rastlös om det tar längre tid och besviken om jag inte får vara hemma och rå om mig själv en veckan innan h*n kommer. Vi får väl se, har en känsla av att Pyret är en individ med en högst stark egen vilja och som dessutom är ganska envis (vägrade t.ex. sparka så att mina systrar fick känna när vi var hemma i helgen men har sedan i två dagar levt rövare värre än någonsin där inne), så vi har nog inte så mycket att säga till om. 27 oktober 2002, söndag Kom på mig själv i morse med att faktiskt vara trött på att vara gravid. Längtar sååå efter att kunna sova på magen igen, att inte ha ont i bäckenet, att kunna sträcka på sig utan att få ont i vaden och att faktiskt vara lite smidigare. Och en envis längtan efter att få gå till ”nästa steg” har infunnit sig. Att faktiskt få känna – nu är det på gång. Och att något är på gång inom några veckor känns i kroppen, sammandragningarna kommer nu oftare igen och gör lite ont – de har fått karaktären av förvärkar – och jag har ständigt en molande mensliknande värk i korsrygg och nedre delen av magen. Och det mest fantastiska av allt – tiden står helt plötsligt still. Att kanske få vänta mer än tre veckor till känns mer oändligt än de månader som gått. Slutade jobba i fredags också så nu har jag liksom inget annat som upptar mina tankar. En annan sak som dykt upp är drömmar om bebisen. Bara för en vecka sedan konstaterade jag att jag konstigt nog inte drömde något som var barn eller förlossningsrelaterat. Nu gör jag det varje natt. Ibland roliga drömmar och ibland hemska. Häromnatten drömde jag att bebisen dött och vi skulle välja gravsten – vaknade med tårarna sprutande som fontäner och såå ont i hjärtat. Älskar redan det här barnet så oändligt. Konstigt nog är bebisen alltid en flicka in mina drömmar – vad betyder det? Jag som trott att det är en liten pojke. När jag fikade med en kompis i veckan diskuterade vi varför det finns så många känningar och problem eller bara funderingar som inte nämns i graviditetsböcker. T.ex. hade hon haft jätteont i sidan – med all säkerhet ligamenten som sträcks ut (hon är i vecka 15). Det stod ingenstans om det så det är klart att hon trodde det värsta. Eller att man har mensont både i början och slutet av graviditeten. Vad som står är oftast de riktigt hemska/ ordentliga sakerna som kan hända som foglossning eller havandeskapsförgiftning. Som de flesta slipper undan. Visst det står en hel del om halsbränna, klåda, kramp också – men det borde står om mer vanliga saker. |
E vecka 30-35
| Vecka 31 28 augusti 2002, onsdag Idag är det 10 veckor kvar till beräknad förlossning. 10 veckor! 9 veckor kvar att jobba om jag fortsätter må bra! Vad har tiden tagit vägen? Är såå sugen på att handla lite saker till Pyret men har bestämt mig för att vänta till sista veckan i september i alla fall. Man vill ju inte ta ut allt i förskott (som julskyltning i november ungefär) och visst vill man inte missa att gå omkring på IKEA eller Nordstan´ (shoppingcenter i Göteborg) med en nio-månadersmage… det måste ju vara en dröm en trång lördag efter löning? Nu känner jag mig verkligen gravid… och större skall man bli. Magsäcken lever ett undanskymt liv och blir full av en nektarin (förövrigt en alldeles utmärkt frukt för att hålla magen igång i samband med dubbla järntablettsdoser) och jag blir allt snabbare andfådd. Tror att Pyret funderar allvarligt på att vända sig permanent för jag tycker att alla rejäla bensparkar kommer upp mot revbenen och sedan är det ”bara” lite småkrafsande med händerna mot mitten och nedre delen av magen. Gjorde i måndags upptäckten att jag om jag tryckte lite runt om naveln kunde vända den ut och in. Såg hemskt skojigt, som en liten svamp eller något sådant, men som tur var vände den sig tillbaka igen när jag släppte. Mellan mig och Johan känns det som om det aldrig har varit bättre. Inte så mycket passion just nu men en ömhet och närhet som jag aldrig tidigare varit i närheten av (och då har vi ändå under våra dryga sex år haft ett jättebra förhållande). Känner mig så otroligt lycklig och lugn med honom. Min chef har dessutom nu beslutat att de skall rekrytera en person till min tjänst så det gör att det känns lite tryggare även på jobbet även om det är mycket att göra (eftersom jag numera även har min kollegas arbete att utföra). |
|
| Vecka 32 4 september 2002, onsdag Var är du lilla Pyret, varför har du inte sparkat ännu idag och varför var du så otroligt lugn igår? Vet att det är helt normalt att man vissa dagar känner mindre, men du brukar ju vara så otroligt livlig. Inte konstigt att man blir orolig. När jag nu prövar att putta jättehårt och jättemycket på magen lyckades jag i alla fall framkalla lite småpuffar, så du lever i alla fall… hoppas att du mår bra också så att det inte är något fel. Har haft massor av sammandragningar de sista dagarna, rejäla som kommer så fort jag rör mig. På den korta vägen mellan hemma och jobbet får jag ungefär tre stycken som avlöser varandra och vad som händer efter att jag gått upp för trappan till övervåningen på jobbet skall vi inte tala om, det är nästan så att jag viker mig dubbel. Skall fråga barnmorskan om det på måndag, vet ju inte riktigt vad som räknas som för mycket sammandragningar men det här känns som om det är på gränsen. Det är nästan så att jag ibland grälar på min livmoder och säger åt den att lugna sig för bebisen skall faktiskt bo kvar i nio veckor till om jag får vara med och bestämma. Hur som helst är väl dessa funderingarna orsak till att jag oroar mig lite extra för Pyret. Räknar dock fortfarande med att han/hon inte ser dagens ljus förrän kring den 15 november, tror att jag precis som mamma kommer att gå över tiden. 6 september 2002, fredag Igår var jag och fikade med höst-mammorna från föräldranätets snack-grupper. Det var precis som förra gången jättetrevligt och det blev många igenkännande skratt över varandras historier. Tror att jag är mer eller mindre beroende av Snack-forumet, när det låg nere några dagar under veckan kliade det i fingrarna att skriva inlägg och läsa andras. Det är så himla go´ stämning där och alla är så snälla och försöker hjälpa varandra och komma med uppmuntran när det känns tungt. Alltid finns det någon som fungerar över precis samma sak som man själv gör. |
|
| Vecka 33 13 september 2002, fredag Runt omkring mig bara dyker det upp gravida vänner, känns som om man lever i ett ständigt rus av sin egen och andras lycka. Talade just med en vän på Irland som läkaren sagt till att de troligen inte skulle kunna få barn på naturlig väg .. och nu är hon gravid (bf 21 mars). Det var min tredje vän som har haft rubbningar i fortplantningen som lyckats. Så undrens tid är sannerligen inte förbi. I söndags hade vi besök av vänner som skall ha barn om sju dagar (lite avundsjuk), Johans syster (bor också på Irland) har knappt en månad kvar och Maria min kompis har en och en halv månad av väntan och i vår kommer då turen till då Anneli på Irland och en än så länge hemlighetsfull vän. Igår hade jag en sååå mysig stund med vår vilda bebis. På ena sidan av min mage låg den och tryckte ryggen, det var så att man kunde känna dess ryggrad när man strök handen över, och på andra sidan magen tryckte den ut en fot så hårt att man tydligt kunde känna dess form. Det var första gången jag verkligen känt bebisens former och jag blev alldeles tårögd. Tänk ändå att det av en enda cell har kunnat bildas denna kropp, det är ett mirakel att allt hamnar på rätt ställe. Längtar efter att få träffa Pyret och se vem det är (hoppas att den får Johans bruna ögon) samtidigt som jag vill att den skall stanna kvar där inne och växa till sig. Dessutom är det väldigt mysig att alltid bära med sig Pyret och att jag känner allt den gör och den allt jag gör, bandet och närheten oss emellan känns oerhört starkt. Känner ingen som helst stress eller otålighet över graviditeten just nu, känns bara som den ena dagen läggs till den andra som ett glittrande pärlhalsband av tid. Som det känns nu skulle graviditeten kunna fortgå i evighet utan att det bekymrade mig. 53 dagar kvar till den 280:e dagen och jag har aldrig varit så lycklig som nu. |
|
| Vecka 34 19 september 2002, torsdag Johan börjar bli otålig att bebisen skall komma och frågar magen när de skall träffas. Han verkar just nu vara så lycklig över att jag är gravid och tänka mycket på vad det innebär att bli pappa. Han har till och med gett sig på att laga vår tvättmaskin och med tanke på hur ointresserad han brukar vara av sådana där händiga saker så är det en stor grej. Det är väl hans motsvarighet till mitt rensande i skåp, vi boar helt enkelt. Fast jag börjar bli stressad av att vi fortfarande inte fått tummen ur och gått och köpt vagn fast vi sedan flera veckor bestämt oss för en Knorr Nizza. Vi gör helt enkelt ingenting iordningsfixande än så länge, men vi har ju några veckor på oss så det fixar sig. Häromdagen när jag var på HM för att köpa ett par byxor att ha på jobbet (funkade inte att bara ha ett par långbyxor när hösten gjorde entré) köpte jag dock ett litet gul och vitrandigt bebisplagg i storlek 50 som jag går och klämmer på så fort jag passerar garderoben. Har fått en glupande aptit, raka motsatsen till mitt vanliga jag. Äter jätteportioner och fyller därefter på med efterrätt. Sugen jämt på allt (inte kinkig med maten som jag brukar vara). Undra med hur många kilos viktuppgång detta skall sluta, hade gått upp 8 kilo när jag var hos barnmorskan förra veckan. Har till och med vaknat mitt i natten (av onda ljumsken förvisso) och käkat kräm, mjölk och flingor medan jag tittat på de fantastiska serier som går på tv då. I natt blev det lite Monty Pyton och natten dessförinnan 70-tals deckaren Canon. Kvalitetstv! Bebisen är som åter sitt vanliga livfulla jag även om jag märkt att rörelserna fått en mer böljande än sparkande karaktär. Det börjar väl bli trångt därinne. Är osäker på om den vänt sig för gott ännu, tycker ofta att det verkar som om den ligger på tvären vilket är fruktansvärt obekvämt. Lungorna känns just nu ganska undanpuffade också, ibland får jag nästan panik över att det känns som om jag inte får tillräcklig med luft. Det går väl över när Pyret om några veckor börjar sjunka ner. Tror inte att h*n kommer födas för tidigt, det känns snarare som om jag kommer gå över minst två veckor. Det är inget i hela världen som skulle kunna tyda på att det skulle vara något på gång, det enda som känns annorlunda nu är att det trycker hårt mot bäckenet när sammandragningarna kommer.
|
|
| Vecka 35 28 september 2002, lördag Jobbig vecka med massor av sammandragningar - vissa lätt smärtsamma, ont i ryggen, ont i bäckenet och en molande mensvärk. Varit uppe och vankat halva nätterna så på dagarna har jag varit som en zombie. Och som grädden på moset stressigt värre på jobbet. Hur som helst resulterade det hela i att jag tog ett snack med min chef och fick honom med på att jag fram till det är dags att gå hem för föräldraledighet får jobba hemma en dag per vecka från och med denna vecka. Talade med barnmorskan och hon var lite bekymrad över regelbundenheten i sammandragningarna och att de kom även när jag vilade, om det blev värre skulle jag åka upp till Östra på koll men som tur var verkar det ha räckt med att jag tog det lite lugnare för idag har det nästan inte känts någonting. Magen börjar bli stor och det är under suckar och stön som skorna kommer på. På något sätt har jag inte alls vant mig vid att den finns där för jag river ständigt ner saker med den och när jag skall öppna dörrar som går mot mig så skrapar jag alltid i den. Klumpigare än vanligt med andra ord. Fast det är ju underhållande för dem som ser det och det är kul att glädja andra. Har börjat oroa mig för det som skall komma. Inte förlossningen, den bekymrar mig inte alls för det är en begränsad tids smärta och jobb. Men föräldraskapet. Vet ju egentligen ingenting om hur man tar hand om barn. Hur mycket kläder de skall ha på sig när man går ut, hur det funkar med navelstumpen, hur de sover, hur jag reagerar på gråt och värst av allt hur man ammar osv, osv. Kan man inte få en bruksanvisning med barnet? En manual à la IKEA eller så (fast jag hoppas att de kommer ihåg att sända med alla ”skruvar” till bebisen så att den blir hel)? Kanske kommer jag ändå att bli en sådan där nojig mamma som jag alltid sagt att jag inte skall bli. Åh, kom just på att jag kallade mig mamma i texten, bara det var ju läskigt! Johan däremot verkar kolugn inför allt det här och ser bara fram emot att bli pappa (fast han är lite rädd att inte få sova vilket jag ser som peanuts i sammanhanget). I torsdags var det Föräldragrupp på MVC. Inte lärde jag mig något nytt direkt, vår barnmorska brukar ju kunna sväva på målet och snurra till det så att man snarare blir mer förvirrad. Men det var kul att träffa andra blivande mammor och pappor. Känns som om det var särskilt viktigt för Johan att få träffa andra pappor, jag har ju ett kontaktnät på t.ex. Internet för mina funderingar. Åh vilken smågnällig dagboksanteckning det här blev. Avslutar därför med något mysigt, men intimt (har ju uppenbarligen inga hämningar eftersom jag lägger ut min dagbok på internet). Upptäckte i veckan (efter att ha läst att en annan tjej gjort den och var tvungen att pröva själv) att man kunde känna bebisens huvud om man sticker in ett finger. Visserligen är det massa livmodervägg och liknande emellan men det var ändå helt klart ett runt litet huvud. |
E vecka 25-30
| Vecka 26 24 juli 2002, onsdag Första dagen på den 26:e veckan och för första gången känns tiden fram till förlossningen överskådlig. 15 veckor kvar. Kanske 17 om man går över tiden. Tidigare har den 5 november känts som något ytterst perifert men nu känns det som något man faktiskt kommer att nå. För varje dag som går ökar chansen att bebisen faktiskt skulle klara sig om det föddes, kommer kännas skönt när man nått vecka 29-30 då chansen är uppe över 90% eller så. Igår hade jag en riktig matfrossa. Var först och fikade med min kusin Ulrika och åt en smaskig basilika-parmesan-smörgås. Det var väldigt trevligt för vi hade inte träffats på ett halvår eller så. Är så fruktansvärt dåliga på att höra av oss båda två, vi tyckte båda att vi behövde verkligen behövde bättra oss på den fronten. Hon tyckte att jag som var så liten väl inte kunde få barn. Skall hon säga som ”bara” var 24 när hon fick sitt första. Å andra sidan är jag faktiskt fem år yngre än henne och har väl varit ”lillkusinen” ända sedan vi lekte med lyckotrollen i pappkartongshusen för många herrans år sedan. Men för att återgå till matfrossan. På vägen hem skulle jag bara köpa lite bröd och mjölk men kom hem med glass och muffins. Så först fikade jag och Johan på muffins, sedan åt vi ostbågar (eller Olskrokar som vi brukar kalla dem, efter en stadsdel här i Göteborg) som fanns kvar i skafferiet och lagom till Morden i Midsummer blev det lite (eller faktiskt ganska mycket) glass. Inte konstigt att man växer. Johan sade häromdagen att han tyckte att det var fascinerande att min graviditet gjorde att jag åt nyttigare än någonsin, bara fibrer och frukt. Kanske var gårdagens orgie en reaktion mot den kommentaren. Och jag tycker inte att jag äter så nyttigt som jag borde, äter just nu nästan inga bönor alls (de har blivit äckliga enligt mina smaklökar) så jag undrar om pyret verkligen får i sig vad den behöver för att växa. Johan skall laga fisk idag så lite proteiner blir det i alla fall. Men hur mycket protein behöver barnet och vad händer om det inte får tillräckligt? Äter ju inte fisk eller korn eller bönor varje dag utan snarare var tredje kanske. Måste fråga barnmorskan när vi skall dit på fredag. Kanske är det proteinbrist som gör att jag känner mig så trött? 26 juli 2002, fredag Jag började dagen hos MVC på en liten koll och det mesta var väl bra förutom järnvärdet som hade droppat rejält (104 nu, var 134 vid inskrivningen). Fick ordinationen att varannan dag äta en extra järntablett (utöver de 100 mg jag redan äter om dagen). Antar att det innebär att det varannan dag också blir en extra omgång katrinplommon. Värdena kan ju i alla fall förklara att jag känt mig lite trött det sista. Barnmorskan var inte min vanliga eftersom hon var på semester, men vikarien var verkligen jättetrevlig. Kände genast att jag fick förtroende för henne. Undra om jag skall byta barnmorska, den ordinarie känns lite knepig och personkemin funkar inte riktigt. Men det känns lite pinsamt att byta av så fåniga skäl. Får fundera lite mer på det. Hade gått upp en del i vikt, 5 kilo. Lite lagom sådär. Vid inskrivningen vägde jag ju tre - fyra kilo under min vanliga vikt så det är inte så mycket som är verklig viktökning. Förhoppningsvis slipper jag lägga på mig överallt om jag nu inte kommer in i någon extrem matfrossa. Konstigt att man är nojig över sin vikt till och med när man är gravid, vad är det för ideal man lever efter egentligen? Men magen får ju gärna växa, den är så rund och go nu, enda stället där den inte känns alldeles utspänd är där revbenen sitter i vägen för expansionen. SF-måttet var 24m, dvs precis på kurvan, och hjärtljuden 148 också det alldeles bra. Hjärtljud över 140 lär ju enligt skrocket tyda på att det är en liten flicka. Men å andra sidan om man skall följa alla skrönor så är nog bebisen tvekönad. Läste i tidningen Föräldrar och barn om diverse teorier och utfallet för mig blev följande (urval av skrönorna, kunde inte svara på alla ännu): • Pigmentrand: knappt någon alls = Flicka • Skönhet: mamma fortsatt vacker (eller vackrare än tidigare tycker jag själv) = Pojke • Sparkar: Mycket = Pojke • Mat/Godis: Frukt, surt och sött = Flicka • Illamående: Mycket = Flicka Således så här långt en liten övervikt för flicka, men jag är säker på att det är en liten pojke därinne. Undra bara om vi skall lyckas komma på ett bra namn åt honom, Elias leder just nu. Undra om jag börjat boa? Häromkvällen ställde jag mig och bakade småkakor. Tre sorter! Och jag som aldrig annars bakar. Skumt. Men gott blev det. I morgon börjar semestern, bara två veckor men det skall bli ljuvligt. Vi skall åka ner till Varberg och njuta av solen och umgås med vänner. Kanske kommer jag att ta ut lite mer semester i slutet av augusti för att antingen resa till Irland med Johans syskon eller på solsemester med min bästa vän Hanna. Om jag bara kan hitta en reseförsäkring som gäller efter vecka 28, det gör inte min vanliga nämligen. Flygbolagen och researrangörerna har inget emot att man reser fram till 9:e månaden men givetvis skall de snåla försäkringsbolagen trilskas. Dumma är vad de är! Sammanfattningsvis kan man säga att jag just nu i slutet på 6:e månaden känner mig oerhört lycklig och tillfreds med livet. Känns som om jag fått ett inre lugn som aldrig förut funnits där. En underbar känsla. 28 juli 2002, söndag Så har man då nått stadiet där man inser att det faktiskt är ett barn man bär på, ett barn som sedan kommer att bo hos en i många år och som man kommer att våndas över resten av livet. Det kommer ibland små insikter som t.ex. när jag och Johan promenerade på kyrkogården och jag kom att tänka på att när lucia kommer är vi (förhoppningsvis) tre. Och hur är det att gå på stan och köpa julklappar med en barnvagn bland alla människor? Kommer jag att ha tålamod när barnet bara trilskas? Har jag och Johan samma syn på vad ett barn behöver och vad ett barn får göra? Eftersom jag är väldigt envis och Johan lätt ger efter men har pedagogisk utbildning enades vi om att han bestämmer hur det skall uppfostras och jag sedan genomför det …. nåja skämt å sido tiden lär väl utvisa hur det blir. Har fått en väldig lust för mjölkprodukter. Jag som vanligtvis aldrig dricker mjölk (annat än till nybakade bullar) kan nu dricka glas på glas och till frukost är fil eller liknande ett måste. Graviditeten är verkligen svängningarnas tid för de första 4 månaderna kunde jag inte äta några som helst mjölkprodukter utan att det utlöste en kaskad av kräkningar. |
|
| Vecka 27 1 augusti 2002, torsdag Min födelsedag och jag väcktes av Johan med frukost på sängen. Han hade varit ute och plockat hallon klockan sju på morgonen och serverade dem med mjölk och kalaspuffar! Och vilken present jag fick sedan, en DIGITALKAMERA! Hade aldrig kunnat gissa att det var det jag skulle få, blev så glad att jag i mitt lättrörda tillstånd nästan började gråta. Hur kunde han veta att jag gått och suktat efter en sådan men tyckt att de var för dyra? Skall ta massor av kort på magen och bebisen när den väl kommer. Vi har varit nere i Varberg och latat oss några dagar, badat och solat. Magen blev om möjligt ännu vackrare som solbränd. Är så stolt över den. En kväll var vi och spelade fotboll med några av Johans vänner. Att fotboll är inte en sport för gravida fick jag bittert erfara när jag sedan dess vaggat fram med ont i ljumskar och bäcken. Sedan har det väl inte blivit bättre av att sova i en ganska hård våningssäng under veckan vilket resulterat i ryggont. Fast kroppen fortfarande är ganska nätt så känner jag mig som en supergravid kvinna som suckar och stönar när jag tar mig fram. Bara jag kommer hem till min egen säng skall nog allt bli bra igen. 4 augusti 2002, söndag Varmt, varmt, varmt. Men underbart. Vad jag längtar efter är dock att sitta på en uteservering med goda vänner och låta iskall öl rinna ner i strupen. Kall öl är så gott. Försökte häromdagen med en lättöl men det var inte alls samma sak. I början av graviditeten avskydde jag t o m lukten av öl. Bara Johan hade en öppnad öl i rummet så höll jag på att kräkas, doften var kväljande. Då kunde jag inte förstå hur jag någonsin hade kunnat gilla denna dryck. Johan har så här i efterhand medgivit att han tyckte att det hela var en ganska jobbig situation. Inte nog med att han inte hade hunnit vänja sig vid nyheten, han fick trots att min graviditet inte ens märktes utåt inte häva en bägare öl utan jämmer från mig. Var det så här livet skulle bli framöver undrade han? Att ständigt gå nykter på fester är också en ny upplevelse, inte för att jag brukade vara dyngrak innan heller men lite socialt salongsberusad. Nu är kalasen kul fram till 12-01 snåret då alla andra börjar bli påtagligt pratglada och kastar sig in i diskussioner (som jag normalt sett också deltar livligt i) medan jag står bredvid och inte förstår hur de kan engagera sig så i det valda ämnet. Jag och våra vänner har ju diskuterat t.ex. Israel – Palestinafrågan eller varför en viss artist är så otroligt bra tusen och åter tusen gånger och vet ju att vi alla slänger ur oss saker för att det är kul att provocera, egentligen tycker vi alla ju ganska lika. Så när de andra pratar och festar vidare börjar jag dra Johan i armen och gäspande föreslå hemgång. Vad trist man kan vara, det är ju nästan så att man skäms. |
|
| Vecka 28 10 augusti 2002, lördag Ännu en skön semestervecka närmar sig sitt slut. Har varit underbart avslappnad och vi har tagit dagen som den kommit. Eftersom solen strålat från en klarblå himmel har det mest blivit att vi legat ute och lapat sol. I tisdags flydde vi dock värmen in i en eftermiddagsbio-salong och där blev det väldigt tydligt att bebisen hör ljud utifrån. Vi såg Sagan om ringen och varje gång det mullrade i filmen (vilket var i stort sett hela tiden) kickade Pyret igång som aldrig förr. Annat var det dagen efter för då var det så lugnt i magen att jag var tvungen att putta på den för att få en reaktion och se att allt var bra. Man blir ju lite nojig när det är för stillsamt där inne och så får man en massa dumma tankar som huruvida det getingsticket jag fick i ljumsken när vi var och badade påverkade bebisen. Graviditetshormonerna verkar ibland påverka det sunda förnuftet för som Johan påpekade så har barnet ingen egen andning som kan påverkas av getingstick. En ny upptäckt är att jag fått lite råmjölk i brösten. Om man trycker kommer det fram en liten droppe, ibland genomskinlig, ibland vit och ibland nästan lite orange. Fantastiskt att kroppen automatiskt vet vad den skall utveckla. Ibland känns hela graviditeten som det som min kropp konstruerats för att göra, det känns så naturligt. Har en hel del sammandragningar, men det är ju bra att livmodern övar sig inför ”slutprovet”. Det är emellertid lite irriterande att de alltid skall komma när man är ute och promenerar, cyklar eller lyfter något. Det är liksom ett distraktionsmoment i det man håller på med. Johan kallar sammandragningarna för sammandrabbningar, ett intressant ordval. Han ser det väl som något som ”drabbar mig” eftersom jag drar ner på farten när de kommer. Förr har det alltid varit jag som anpassat min gånghastighet till hans (ganska lugna) men nu är det han som får anpassa sig efter min (numera ännu lugnare). |
|
| Vecka 29 16 augusti, fredag Tillbaka på jobbet. Kändes lite motigt i början av veckan men nu har jag kommit in i det igen. Märker dock att jag inte har samma stressnivå som vanligt. Min kollega som jag delar vissa bitar av chefsjobbet med har en mycket svårt sjuk man och kommer troligen inte att kunna arbeta under hösten pga. detta vilket innebär att jag får dra runt hennes del också. I vanliga fall hade jag sett det som en utmaningen eftersom jag gillar att ha fullt upp men nu kommer mest en massa tankar om huruvida jag kommer att klara av det och oro för att jag inte skall ”hålla” hösten ut som jag tänkt. Allt vilar ju liksom på mig nu. Men det kommer att lösa sig, det gör det alltid. Om jag bara visste vem jag skall lämna över till i oktober, om det överhuvudtaget kommer att finnas någon…. Annars stortrivs jag med livet just nu. Har kommit på mig själv med känslan att jag inte vill att graviditeten skall ta slut. Det är en så häftig upplevelse att ha ett litet liv växande i sig. Men om några veckor så kommer jag väl antagligen att bara be om att någon skall lyfta bort den tunga magen och att väntan skall vara över. Det enda som finns att beklaga sig över just nu är yrseln (antagligen pga. järnvärdena) och att jag vaknar titt som tätt på nätterna av kramp i vaden och kissnödighet. En annan sak som hållit mig vaken om nätterna är funderingar kring det här med vilken vagn som skall inköpas. Man vill ju inte stå där med en vagn som bebisen växer ur med en gång eller som går sönder bara man tittar på den. Vi har tittat runt lite men det är ju en djungel, dels finns det såååå många vagnstyper och dels så gäller det att veta en massa andra saker, går tyget att tvätta, footsack finns det?, vilken typ av lift?, skydd för huvudet?, vikt så att den inte är för tung, bredd så att den inte är för liten (för bebisen) eller för stor (för att komma igenom spärrar), typ av handtag, bra bromsar, luftdäck, säkerhetsspärrar osv. Vi har i alla fall enats om att köpa en ny vagn då vi inte tycker att de begagnade är tillräckligt billiga för att motivera oss att ta en redan ”sliten” vagn utan garanti. Den stora frågan just nu är huruvida de gamla klassiska (dyrare) märkena typ Emmaljunga verkligen är bättre än de lite mer okända (men billigare) eller om man bara betalar för den lilla märkeslappen? Har nu börjar ”boa” på riktigt hemma, inte genom att köpa in saker men genom att rensa alla skåp och likande för att bereda plats för nästa lilla familjemedlem. Jösses vad man samlar på sig en massa papper, kläder och prylar man aldrig använder eller ens tittar på. Nej, ut med det är parollen som gäller just nu. |
|
| Vecka 30 22 augusti 2000, torsdag Vecka 30, är det sant? Vet inte riktigt vad som hänt med tiden mellan vecka 23, då jag tyckte att det gick så långsamt, och nu. Nu känns det som om jag inte ens reflekterar över att dagarna går. Fast att jag då tyckte att det inget hände kan ju bero på att jag då gick omkring och längtade efter att känna mig gravid och se gravid ut – och det gör jag ju nu. Dagen började inte helt strålande. Hade möte med min sektion och mitt i när jag sitter där och pratar känner jag att jag blir varm yr och vimsig och sedan svartnar det för ögonen. Så mötet fick avbrytas och jag lägga mig och vila. Det kändes hemskt pinsamt även om jag vet att jag inte borde känna så. Känner mig över huvudtaget mer gravid än tidigare. Tröttheten jag kände i början av graviditeten har kommit tillbaka. I går när jag var ute på ett ärende förstod jag inte hur jag skulle orka gå hela vägen tillbaka till jobbet utan att somna gående och när jag kom till jobbet var min högsta önskan att lägga mig under skrivbordet med tröjan som kudde och bara sova en stund. Den onda nerven i ljumsken är dessutom ilsknare än vanligt och hugger till flera gånger per dag, det gör ju så ont att man tror att man skall gå av. Det kommer oftast när jag suttit länge så jag försöker resa mig upp och gå ett varv då och då. Tyvärr har det också börjar komma när jag sover som ackompanjemang till krampen i vaden. Men i övrigt är allt tipptopp, det finns väl egentligen inget att gnälla över. Den varma och soliga sommaren vill inte släppa sitt tag, de säger att det lutar åt att denna sommar blir den varmaste sedan de började mätningarna för ett par hundra år sedan. Men jag har inte så värst ont av värmen, inga svullna fötter eller så. Dock har Johan och jag upptäckt ett helt nytt beteendemönster hemma för så fort vi kommer innanför dörren så slänger vi av oss alla kläder utom underkläderna. Rena rama nudistlägret. Så magen stoltserar i sin nakenhet mest hela tiden och Johan klappar och pratar med den så fort han är i närheten. Sparkarna börjar bli ganska rejäla nu och gärna upp mot revbenen, Johan fick sig en rejäl spark häromdagen och förvånades över att det kunde vara en sådan kraft. Och många är de, det är inget litet lugnt och stillsamt barn som väntas här inte, ibland när det håller på som mest och jag börjar tröttna och puttar tillbaka där det sparkar lutar sig Johan mot magen och viskar ”Du får inte bita mamma i magen” … undra vad han menar med det, tror han att det är en liten vampyr som bor där inne (kan man nästan tro med mina järnvärden)? 25 augusti 2002, söndag |
E vecka 20-25
| Vecka 21 23 juni 2002, söndag Johan har nu ett par gånger känt när det sparkar inne i magen. Första gången såg han så glad ut att han sken mer än solen själv. Men han verkar ha en otroligt lugnande inverkan på bebisen för den blir alldeles lugn och stilla när han kommer med sin hand. Skillnad det från annars då det kan faras runt hur mycket som helst. Jag tror att det är en liten fotbollsspelare där inne för när jag tittade på VM-matchen Sverige – Senegal hoppade det runt mer och mer desto mer spännande det blev, jag tror att bebisen övade på bicykletas. Har väl ärvt sin pappas gener antar jag. Man ser ibland hur magen hoppar när det sparkar, skulle kunna ligga i timmar och bara titta på magen. Den är fortfarande inte stor, kan ha flera vanliga byxor och har inte behövt köpa mammakläder. Tror att jag gått upp kanske 2-3 kilo men jag har ingen våg så jag vet faktiskt inte. |
|
| Vecka 22 27 juni 2002, torsdag Andra besöket hos MVC. Helt meningslöst. Fick frågan om jag mådde bra och det gör jag ju förutom att jag blivit lite trött igen och sedan var det bra med det. Ingen vägning, mätning av blodvärden eller något. Fick en kopia av journalen och sedan var det bra med det. Kändes inte så kul, hade hoppats att få höra hjärtljuden, Johan har ju inte fått göra det. Har fått ett nytt sug efter söta, feta saker. Bäst är Jacky vaniljpudding med sin dallrande konsistens. Även glass är tillbaka bland favoriterna. Men bäst av allt är givetvis fortfarande jordgubbarna, äter en liter om dagen. Hälften till frukost med mjölk och flingor och resten på kvällen. Har så gjort några veckor nu. Suget efter surt jag tidigare haft har ebbat ut. Men jag är sugen för det mesta och rejält hungrig. Aptiten är på topp kan man säga. Som störst är den vid nio på kvällen men då försöker jag käka fruktsallad med massa melon och jordgubbar istället för glass och kakor, annars sväller man väl upp som en ballong. |
|
| Vecka 23 4 juli 2002, torsdag Tiden går så långsamt. Är i vecka 23. Över halva tiden har gått men tiden framåt känns oändligt. Tycker inte att jag gör annat än att räkna hur många veckor och månader som gått och hur många veckor och månader som är kvar. Ibland tänker jag så mycket på det att jag blir alldeles förvirrad och inte själv vet i vilken vecka jag faktiskt är eftersom jag rör till det så med allt räknande. Längtar så till november då jag skall få träffa vår lilla skatt…men november är världens ände. 9 juli 2002, tisdag Johan är i hos sina föräldrar och i förra veckan var han i Varberg och i nästa är det Gothia Cup (han jobbar som skolvärd). Längtar så att jag klättrar på väggarna för ju mer magen växer desto större blir mitt närhetsbehov. Vill ha Johan hos mig jämt. Det är ett märkligt beteende, får liksom tygla mig för att inte visa hur det känns. Johan har nu när magen faktiskt börjat puta ut blivit hemskt förtjust och klappar på den och pratar med den. Men han har samma lugnande inverkan som vanligt, det blir kolugnt när han kommer trots att det strax innan och strax efter stojas runt. Annars pratar jag lite med bebisen mest då och då. Han/hon kan ju nu höra vad vi säger och eftersom jag är en sådan pratkvarn är det lika bra att den väljer sig. Har spelat Kristina från Duvemåla för den också och det verkade gå hem. Johan spelade Neil Young och då var det discodans i magen så det var nog ännu bättre. Johan pratar också med bebisen men verkar ha fått för sig att min navel är någon slags tratt in för han pratar rätt in i den. ”Hallå det är pappa som pratar”… Vi har dock inget arbetsnamn på bebisen utan det blir mest att vi kallar den han (eftersom vi tror det är en pojke). Jag växlar lite när jag pratar med den men det är mest ”lilla vän” eller ”älsklingen”. |
|
| Vecka 24 14 juli 2002, söndag Nu finns inga fina jordgubbar att köpa längre. Hur skall jag klara mig? Nu när det är ganska lugnt på jobbet har jag surfat runt en lite grann och tittat på forum för gravida. Där kan man verkligen få svar på det mesta och tala med andra som är precis som en själv. Underbart skönt. En trygghet helt klart. Och intressant är det. Har nu av dessa chatter förstått att det är svårt att hitta en bra begagnad barnvagn och att nya barnvagnar är svindyra och måste köpas snart om vi skall hinna få den till november. Skall ta upp det med Johan nästa vecka så får vi se hur vi gör. Men man måste uppenbarligen börja agera. Apropå att vara sent ute så var jag inne på nätet och letade efter någon trevlig mamma gympa, vattengymnastik eller avslappning för gravida. Men allt är ju fulltecknat! Hela hösten! Skulle verkligen vilja gå någon avslappningskurs eller så inför förlossningen. Det skall visst göra det lättare att både föda och hantera smärta om man kan konsten att slappna av. Hittar jag inget får jag väl be Johans mamma som är lite av en ”häxa” (i ordets positiva bemärkelse) lära mig lite. Hon håller ju på med avslappning, healing, Aloe-Vera och gud vet vad. |
|
| Vecka 25 23 juli 2002, tisdag Sista dagen på den 25:e veckan. Juli har gått så fort. Mår oförskämt bra. Har en nerv i ljumsken som hamnar i kläm ibland och det känns som om någon sticker en kniv i en men annars så är allt tipp topp. Har inte ens ont av värmen som varit. Njuter dessutom av att jag, som brukar ha en isbit till nästipp, nu nästan aldrig fryser. Hemma går jag omkring i trosor och en t-shirt och njuter av att inte behöva bylsa på mig. Underbart. Det här med graviditetshormoner är ett kapitel för sig. Tycker alla skriver om hur hispiga de var i början av graviditeten men då var jag kolugn. Ingen ilska eller gråtattacker. Men nu! Stackars Johan, vad han får stå ut med mycket. I lördags skulle vi på fest och jag blev lite smågrinig (minns inte varför, tror att det var för att ingen tröja ville sitta snyggt över mammabyxorna) och sedan när vi var på väg dit fick jag världens gråtanfall. Varför? Inte en aning, vi skulle ju iväg och ha kul. Blir tokig på mig själv. Har börjat fundera lite hur vi skall få in en barnsäng i sovrummet. Kom fram till att vi nog får göra om lite igen. Bara ett år sedan sist, men då hade vi ju inte planerat tillökning. Och sedan har jag funderat lite över om jag skall slänga ut tvättmaskinen (som inte funkat sedan vi fick den för tre år sedan, packningarna behöver bytas och jag vet inte om jag riktigt litar på den. Vill ju inte att den plötsligt skall bli strömförande) och sätta in ett skötbord istället. För att inte tala om alla icke-barnvänliga saker vi har i lägenheten. Terpentin och målarfärg i en korg på golvet, knivar hängande på magnetlist i höfthöjd, inga barnspärrar. Mycket att tänka på. Är väl på väg att börja ”boa” eftersom dessa tankar dyker upp. Skall bli mysigt att pyssla lite med det i höst. Annars sparkar bebisen på därinne så att jag känner att den finns där. Det är en livfull liten krabat som för tillfället verkar ha fått en ny hobby i att hoppa på mammas urinblåsa. Inte så behagligt men jag njuter av varje puff. Det ger en känsla av närhet. Varje kväll smörjer jag magen ömsom med Olive Butter och ömsom med Mandelolja. Vet att det säkert inte hjälper mot strior men man får ju i alla fall ge det ett försök. Dessutom känns det skönt att klappa magen lite. Magen är inte så värst stor ännu, mätte runt om på tjockaste stället och då var det 93 cm, en stor del av det utgjordes väl säkert av mina breda höfter. Men den är vacker att titta på. |
E vecka16-20
Vecka 17 26 maj 2002, söndag Man gör ju inget annat än att tänka på det lilla barnet och vad som händer inne i magen. Att man kan bli så här enkelspårig har jag aldrig tidigare kunnat förstå. Men tankarna finns där hela tiden och går inte att komma ifrån. Hur som helst, nu är illamåendet och tröttheten helt borta. Men aptiten är fortfarande ganska kinkig. Gillar nästan bara fräsch mat, sallader, frukt och liknande. Tjocka såser och liknande är inte gott. Helst skall maten vara kall och inte varm. Te som jag tidigare älskade och drack många koppar om dagen av har jag inte ens tittat åt på två månader. Och glass och choklad som även det är två favoriter kan jag äta lite av om det bjuds men jag har inget som helst sug efter det. Sura godisar är annars också gott och citron. Var på fest hos Johans bror Fredrik och hans sambo Mikaela igår och det var mycket kommentarer om graviditet och att aldrig mer få sova. Glirningar liksom. Men det får man ta. Alla ”klagar” på att magen inte syns. Men jag känner att byxorna sitter lite tightare. I alla böcker står det kring vecka 15 att byxorna skall sitta åt och att det är dags att gå över till mammabyxor, men jag kan säga att det är långt dit för min del. Och det är kanske bra, för även om jag längtar efter magen för min egen del, då jag håller på med utvecklingssamtal på jobbet och vill ha haft dem med alla innan jag berättar. För att alla skall känna sig trygga med den chef de har samtalen med. |
|
| Vecka 18 31 maj 2002, fredag Var på Stjärnornas Krig på bio för någon vecka sedan och då kände jag bebisen sparka. Trodde att jag känt det häromdagen också men var inte säker. Men nu gick det inte att ta miste på de små buffarna! Underbart, fantastiskt, ljuvligt. Liknar inget jag tidigare känt. Vill att det skall sparka igen, vill känna mer. Alla jag talat med efter säger att inte kan du känna det så tidigt heller? Du som är förstföderska får nog vänta några veckor. Men jag vet vad det är och jag älskar det. Jag är nu så otroligt lycklig över att vara gravid. Trodde inte att man kunde vara så här euforisk över det utan att ha planerat och försökt länge. Men det känns ibland som små bubblor av lycka som bara pyser omkring som kolsyra inne i kroppen. Har målat en tavla av bebisen som visar hur det känns med alla lyckobubblor. Även Johan verkar ha vant sig vid tanken på att jag är gravid och även om han inte visar det så mycket hör jag på hans röst att han är glad över det när han talar med andra om det. |
|
| Vecka 19 8 juni 2002, lördag Den stora ultraljudsdagen var igår. Har haft nojor igen om att barnet inte skulle ha några armar, ben eller huvud. Konstigt att jag kunde ha sådana tankar med tanke på hur livfullt barnet blivit inne i magen den sista veckan. Hur som helst var vi jättesena ut till Mölndals sjukhus, rusade från spårvagnen i den 30 gradiga hettan. Det var en ganska tystlåten sköterska som mötte oss, men trevlig. Den där gelén de tar på magen har man ju hört skall vara så kall men jag tyckte bara att den var så sval och skön. Så satte hon apparaten till magen och vips så dök det upp ett alldeles helt litet barn där. Men en mun som öppnades och stängdes som om den hade något att säga oss. Fem fingrar på händerna. Två armar och två ben som hela tiden sparkade. Konstigt att barnet kan röra sig så mycket utan att det känns. Det är bara de riktigt rejäla sparkarna som känns än så länge. Vårt beräknade förlossningsdatum flyttades fram två dagar till 5 november, men jag tror nog fortfarande att vi får vänta till 15:e. Vi fick också tre bilder på det lilla pyret. Igår när vi var där hade jag så fullt upp med att titta att jag inte riktigt hann känna efter hur det kändes. Men idag när jag vaknade låg jag en lång stund kvar i sängen med Johan sovande bredvid mig och tänkte tillbaka. Bilden som var starkast var munnen som öppnades och stängdes. Det är verkligen ett helt litet nytt liv vi skapat, ett mirakel. Känslorna bara svällde över mig. |
|
| Vecka 20 13 juni 2002, torsdag Har idag berättat för medarbetarna att jag väntar barn. Var så himla nervös för att göra det, vet inte varför men så var det. Hur som helst gratulerade de mig samtidigt som jag såg att lite oroliga blev de allt för sin egen framtid. En helt naturlig reaktion. Nu känns det i alla fall bra att de vet, så att man kan tillåta sig själv att visa att man är trött och grinig ibland. 16 juni 2002, söndag Johan som hela tiden trott att det är en liten flicka vi väntar har nu ändrat sig och tror att det är en pojke. Han tyckte bebisen var så lik honom som bebis när vi var på ultraljudet. Jag å min sida har hela tiden trott att det är en liten pojke. Lite skrämmande eftersom jag inget vet om små pojkar, har ju bara tagit hand om flickor (har ju tre småsystrar). Blir glad vad det än blir. Jag har kommit på att jag gärna skulle vilja att det om det blir en pojke skulle få namnet Jacob, men Johan är inte alls med på det. Vi funderar också på Eskil eller Elias. Hur som helst har vi enats om att barnet skall få Johans efternamn. |
E vecka 11-15
| Vecka 11 14 april 2002, söndag Har berättat för familjen att det väntas tillökning. Vi satt vid matbordet och mamma ville öppna en flaska vin och jag visste inte riktigt hur jag skulle krångla mig ur det. Jag brukar ju inte säga nej till ett glas gott rött. Hade ju inte tänkt att berätta förrän vi varit hos mödravårdscentralen den 23:e. Vet inte varför jag inte ville det, men det var lite mysigt att ha vår lilla egna hemlis. Nåja, hur som helst så hasplade jag ur mig ”Du skall bli mormor” och till Daniela, min syster, som också var där ”Och du skall bli moster”. Båda stirrade på mig, mamma fattade inget och Daniela gav upp ett tjut. Sedan när mamma fattat blev hon alldeles tårögd och rörd. Alla tre systrarna blev överförtjusta. Och jag rodnade en massa. Mamma blev fånigt överbeskyddande och snackade en massa om att jag måste äta osv. men det var i alla fall lite mysigt. |
|
| Vecka 12 23 april 2002, tisdag Har varit hos barnmorskan på inskrivningssamtal idag. Massa frågor om hälsotillstånd och liknande. Blev lite irriterad eftersom hon sade fel på mitt namn hela tiden, kallade mig Birk. Hur som helst var mina värden bra och inskrivningsvikten blev 59 kilo dvs. något eller några kilo mindre än vad jag brukar väga. Det är väl illamåendet som tagit ut sin rätt. Vi hade inte så värst mycket frågor, Johan undrade lite över om jag får i mig tillräckligt med protein och näringsämnen eftersom jag inte äter kött. Men bm trodde inte att det var någon fara bara jag åt baljväxter, fick dåligt samvete och tänkte att jag verkligen måste bättra mig på den fronten. Talade med Maria, min kompis, häromdagen och när vi snackat en stund om vad som hänt sedan sist (vi har inte talats vid på ett tag, jag har liksom inte orkat vara social) häver hon ur sig …”tja, och så har vi avlat ett barn….” Blev så paff att jag svarade ”va, är det sant. Det har vi också”. Det visade sig att hon skall ha den 31 oktober dvs. nästan samtidigt. Sedan utbytte vi graviditetsåkommor med varandra och det var bara så skönt att ha någon att tala med som genomlever samma saker. Fast hon hade inte mått så illa och så utan mest varit trött. |
|
| Vecka 13 28 april 2002. Söndag Var hemma i hos Johans föräldrar i helgen. Alla där vet det nu och de är så glada för vår skull. Gladast av alla blev Johans moster Bettan (hon och vår guddotter Alba var hemma på besök) som började gråta och sedan berättade det för alla möjliga fast vi bett att det skulle hållas inom familjen ett tag till. Johans mormor, som är ganska glömsk, ojade sig var femte minut över att jag såg så blek ut. Då skulle hon ha sett mig för några veckor sedan, nu är det ju ändå okey. Illamåendet håller sig till kvällen och jag kräks bara enstaka gånger. Hur som helst var det en underbar kväll, man kände sig alldeles varm inombords av all glädje som fanns över att familjen skulle utökas. Och det rejält för Johans lillasyster Matilda som bor på Irland väntar barn med sin kille Chris, de skall ha i mitten av oktober. Enligt barnmorskan skall vi ha kring den 7 november. Novemberbarn, skorpion. Känner inga sådana så det skall bli spännande. Hoppas bara att det inte blir för mycket att gå över tiden för det blir så nära jul då. |
|
| Vecka 14 6 maj 2002 Vi har varit en vecka i Stockholm, det var hemskt trevligt även om jag kände att jag inte orkade hålla samma tempo som vanligt. Träffade våra kompisar Daniel och Malin och deras lilla en vecka gamla Lukas. Han var hemskt liten. Tänk att vi faktiskt också kommer få en sådan liten pys. Sedan var vi på en fest där alla viste att jag var gravid. Kändes konstigt för på alla andra fester har jag kommit med den ena konstiga ursäkten efter den andra till att jag inte dricker. Det syns eller märks ju inte utanpå att jag är gravid men ändå. Nu har de kritiska första 12 veckorna gått och risken för missfall är obetydlig. Har hela tiden gått omkring och förväntat mig att mista barnet. Vet inte varför, men det har på något absurt sätt känts som om jag inte förtjänar den ynnest det är att bli gravid och det utan att ens försöka. Nu känner jag mig åtminstone lite tryggare och kan mer gå in i tanken att det faktiskt är så att jag är gravid och vad som kommer att hända framåt. Förut har jag mer bara vågat leva för dagen. |
|
| Vecka 15 11 maj 2002, lördag Johan och jag har legat hela kvällen och överträffat varandra med dåliga namn vi inte vill att bebisen skall ha. Tänkt att det finns så mycket fula namn, Beata, Kurt, Enok osv. Johan kommer hela tiden bara på pojknamn med antingen anknytning till fotboll Armando (…diego Maradona) eller romerska senatorer Octavius odyl. Jag kommer inte på något, antingen passar de på små pojkar eller på vuxna män men aldrig på båda. Flicknamn är lättare, vi har funderat på Emma, Sofia och favoriten Emelia. 13 maj 2002, måndag Har berättat för min chef på jobbet att jag är med barn. Han blev mer än lovligt förvånad. Det passade väl inte riktigt in i hans planer men han var hur som helst hemskt bussig och lovade att se till att jag får en fast tjänst här på kontoret. Sedan talade vi lite om föräldraledigheten och vad jag skulle göra när jag kom tillbaka. Kändes i alla fall väldigt bra. Var även hos läkaren idag och gjorde en gyn-undersökning. Allt var bra och livmodern hade den storlek det kan vänta sig i 15:e veckan. Sedan fick jag höra hjärtljuden, var inte beredd att få göra det så jag blev alldeles överrumplad. De hördes så tydligt och jag blev alldeles tårögd. Det bor verkligen ett litet barn där inne. Så utvecklat, allt finns redan på plats och nu skall det bara växa till sig och fullända organen. Innan jag gick dit hade jag haft en massa tankar om att det nog inte skulle finnas något barn där inne. Att jag bara inbillat mig alla symptom och att provet visat fel och mensen uteblivit tre gånger av en slump. Men nu känns det verkligt. Vad dum man är. 17 maj 2002, fredag Träffade min kompis Maria idag och jösses vad hon såg gravid ut. Smal har hon ju aldrig varit men nu hade hon en rejäl mage. Och hon skall ha bara en vecka innan oss. Hua, hur skall det sluta. Hon rörde sig också verkligen som om hon var gravid, med den där vaggande gången man får när det blir tungt. Själv kände man som en liten älva i jämförelse med sin nästan helt obefintliga mage, ser bara lite, lite rundare ut. Är i alla fall väldigt glad att jag har henne att babbla bebisar med, känns som om man kan trötta ut andra med allt sitt prat. Vill verkligen inte bli en sådan person som bara talar om sin graviditet och sina barn men det är svårt att låta bli. |
E vecka 6-10
| Vecka 6 11 mars 2002, Beskedet Hade anat hela helgen att jag kanske skulle kunna vara gravid. Skulle haft min mens för en och en halv vecka sedan. Tänkte i fredags att den kommer nog under helgen, annars får jag göra ett test. Varje gång jag varit på toa har jag tittat efter minsta lilla blodantydelse. Men inget. Har både hoppats och fruktat. Ledningsgruppsmötet i eftermiddags var oändligt långt, satt bara och tänkte på att jag skulle åka till Apoteket och köpa ett test efteråt. Johan visste att mensen var sen man jag tror inte att han anade något, det hade den ju varit månaden innan också och då hade jag i onödan trott/ varit övertygad om att jag var gravid. Så jag sade inget om att jag köpt ett test, vet inte varför jag inte gjorde det, ville väl inte oroa i onödan. Gjorde testet så fort han gått ut genom dörren till fotbollsträningen – och efter fem sekunder visades två streck. Det betyder gravid. Väntade de tre minuterna som stod, men inget ändrades. Bara darrade, vad fan vad det här. Kallsvett. Hur hände detta. Visst hade jag funderat på att jag någon gång inom en inte allt för avlägsen framtid skulle kunna tänka mig barn. Men inte var det planerat till nu. Ringde min bästa vän Hanna men kunde knappt få fram ett ljud, bara panik. Hon talade med mig en halvtimme och fick ner mig på jorden. Sedan började den evighetslånga väntan på att Johan skulle komma hem. Tiden har nog aldrig gått så långsamt. Berättade med en gång när han kom. Han blev likblek och alldeles tyst. Klappade mig lite på ryggen men sade nästan ingenting på hela kvällen. Tror att han var chokad och att han helt enkelt inte visste vad han skulle säga till mig, ville inte att det skulle bli fel. Men jag kände mig oändligt ensam just då. Och förvirrad. Så mycket glädje, sorg och oro på en gång. 12 mars 2002, Dagen efter |
|
| Vecka 7 16 mars 2002, Lördag Nu har vi talat om det Johan och jag. Johan är omtumlad men han vill också att vi skall behålla barnet. Jag har lånat en bok på biblioteket för att läsa lite, Ett barn blir till för att titta lite på bilderna. Det är så spännande att det lilla livet i mig redan är så utvecklat. Blir alldeles varm när jag tänker på det fantastiska som hänt. 20 mars 2002, Onsdag Är så otroligt oändligt trött. Trodde inte att man kunde vara så här trött. Och nu när jag läst i böckerna och insett hur stor missfallsriken är så är jag så orolig att förlora det lilla jag bär inom mig. Att beskyddarinstinkten bara sätter in så där förundrar mig. Johan verkar lite mer avslappnad nu. |
|
| Vecka 8 24 mars 2002, Söndag Brösten spänner och gör ont. Är hungrig som en varg hela tiden, den hunger jag tidigare känt i livet är inget mot den här rytande, krävande hungern. Man har max 30 sekunder på sig att stilla den. Och jag är så otroligt trött, var hemma två dagar och bara sov för att jag inte orkade med jobbet eller något som inte innebar vila. Är det normalt att sova 12 timmar per dygn. Kommer hem och sover tre timmar och sedan slocknar jag ändå klockan 10 och sover till sju. Utan att känna mig utvilad. Har fått tvivel om barnet. Känns fruktansvärt att tänka så när det är så många som kämpar för att få barn. Johan var väldigt stöttande och vi kom vi fram till att det inte fanns något som talade emot att verkligen få det här barnet. Vi har känt varandra länge, förhållandet är stabilt, jag har jobb med bra lön och Johan hinner jobba fram till dess han skall vara hemma. Om vi skulle ta bort det skulle det vara av rent egoistiska skäl som t.ex. att vi inte vill offra sovmorgnar eller att ha så mycket tid för oss själva. Och dessutom känner jag att jag redan knutit an till barnet, fast det ännu bara är så litet att det knappt syns. Har haft en underbar tjejhelg med Linda och Pernilla, fick berätta för dem eftersom jag var så himla trött att jag inte orkade hänga med på allt. De blev superförvånade och jätteglada och hemskt ompysslande. 26 mars 20002, tisdag Längtar efter att få berätta för mamma och de andra men har bestämt mig för att vänta tills den mest kritiska perioden är över. Det är efter 12:e veckan och dit är det lååångt. Är bara i vecka 9, om jag räknat rätt så skall barnet komma kring den 8 november. Dit är det en evighet, men det är bra så att man hinner ställa om mentalt. Har börjat må illa. Inte bara på morgonen utan hela dagen och värst är det efter klockan fem på em. Har kräkts två gånger också, båda på morgonen. Hoppas att det inte blir värre. Har berättat för Lena min kollega på jobbet, tyckte att hon behöver veta varför jag ser så blek ut ibland och varför jag är så disträ. Men jag kommer att vänta med att berätta för min chef och mina medarbetare tills i maj i alla fall. Vill liksom ha hunnit vänja mig själv i denna nya roll innan. |
|
| Vecka 9 31 mars 2002, söndag (påsk) Skulle åkt hem till mina föräldrar idag men det går inte för jag bara kräks. Sedan i torsdags har jag knappt fått behålla någonting. Bara sover och kräks. Skall det verkligen vara såhär? Hörde på mamma att hon var orolig, men hon tror att det är en depression pga. det varit så jobbigt på jobbet med all oro efter lönerevisionen. Och inget kunde jag säga. Är rädd att mista barnet, risken är så stor. Känner att jag på något konstigt sätt redan älskar det lilla pyret. 2 april 2002, tisdag Stannade hemma idag. Jag har bara kunnat stoppa i mig lite frukt. Frusna jordgubbar är godast och lättast att behålla, och torkade aprikoser. Allt annat (och ganska ofta även frukten) kommer upp igen. Inget är dock gott att äta, är hungrig men inte sugen. Känner mig så matt, bara gråter och tycker synd om mig själv. Ligger hela dagarna i soffan och ser på Twin peaks och Animal Hospital (dokumentär på animal planet) och sover om vart annat. Johan står bredvid och känner sig maktlös, han hjälper dock och fixar det han kan. 4 april 2002, torsdag Har talat med barnmorskan om mitt illamående. Hon var knäpp och talade bara om att barnet antagligen mådde bara bra och att det inte var någon fara alls. Vad då ingen fara – jag mår ju värre än jag någonsin gjort. Jag blir ju uttorkad och matt. Blev nästan lite arg – jag ville ju ha hjälp så att JAG mår bättre. I det här läget känns det som det är det som är prioriterat. Hur som helst rekommenderade mig åkesjuketabletter Postafen som visst skulle hjälpa lite. Johan åkte och köpte sådana och när jag skulle äta hade jag faktiskt aptit och vräkte (nåja, åt mer än jag gjort på ett tag) i mig potatisar. Som jag kräktes upp fem minuter senare. Nåja. 5 april 2002, fredag Idag verkar tabletterna. Till lunch (är fortfarande hemma) blev jag så sugen på rostat bröd, svart kaviar, creme fraiche. Inte så milt för magen, men det var vad det blev i alla fall. Och det var så gott, satt och skrattade och grät om vartannat över hur gott det var. Johan tittade på mig som om jag var en idiot. Men nu känns det mycket, mycket bättre. Var till och med ute och gick en liten (darrig) promenad på kyrkogården. Skall dock inte åka hem i helgen som jag lovat. Mamma lät nästan sur när jag sade det, men jag vet ju att hon kommer bli glad när hon väl får veta varför jag inte kommit. Men just nu känner jag mig ganska elak. |
|
| Vecka 10 12 april 2002, fredag Har denna vecka stått på benen och varit på jobbet hela veckan. Men är ack så trött. När jag kommer hem så somnar jag i två timmar, sedan vaknar jag och äter lite mat som Johan lagat (han är så snäll och gör allt hemma, städar, diskar, tvättar, lagar mat – jag gör inget) och sedan vid nio lägger jag mig igen och somnar omedelbart och förblir så till morgonen. Ingen hejd på det. När jag är hemma och känner att jag mår dåligt går jag in och sätter mig i duschen. Sätter mig mitt på golvet och skruvar på varmvattnet och sedan sitter jag där… i upp till en timme. Och mår så bra. Det är en mirakelkur. Men efteråt mår jag lite kymigt igen och är lite yr av all värme. Lättast att äta är frukt helst frysta jordgubbar. |
