E vecka 35-40
| Vecka 36 6 oktober 2002, söndag Knappt en månad kvar, vart har tiden tagit vägen? Men det känns skönt att jag bara skall jobba tre veckor till för jag känner att orken och lusten börjar försvinna. I helgen har vi passat vår guddotter Alba. Hon är tre år och sötast i världen, endast vårt lilla Pyre kommer att överträffa henne. Vi har varit ute och gått en hel del, plockat äpplen, läst böcker och haft det allmänt mysigt tillsammans. Fast första natten fick hon (falsk) krupp och andra låg hon i princip tvärs över Johans huvud för att komma åt att gosa med hans (enligt henne för korta) hår. Så så mycket sova blev det inte. Vi kommer nog att pröva att ha Pyret sovande i spjälsängen vid fotändan då varken jag eller Johan trivs med att ha någon nära när vi sover. Är lite orolig för att skada honom/henne också då jag sover så tungt att jag kanske inte vaknar av att jag lägger mig själv eller en kudde i vägen för mun/näsa på Pyret. Men vi får se hur det går, kanske passar detta arrangemang varken oss eller Pyret. Hösten har kommit nu, på bara en vecka har vi gått från att kunna gå ute i långärmad t-shirt till att man får ha halsduk och vantar på sig. Men denna hösten är också den vackraste jag upplevt. Har aldrig tidigare upplevt att färgerna brunnit så starkt. Kanske är det för att man alltid tidigare rusat fram och inte hunnit se. Nu vaggar man fram i makligt tempo och kan suga in allt. Och solen fortsätter stråla dag efter dag som det gjort i tre månader nu. Enda skillnaden är de mörka kvällarna, men det är också mysigt eftersom man får tända massor av ljus inne och mysa under en filt. Det känns som en bra årstid att få barn, när man ändå bara vill vara inne utan måsten och bara ha det bra tillsammans i vår lilla familj. |
|
 |
Vecka 37 10 oktober 2002, torsdag Idag är dagen för Johans systers beräknade förlossning, undra när henens förlossning kommer igång och hur hon känner sig just nu. Förväntansfull och lite nervös som jag? Lite tråkigt att hon bor så långt bort på Irland att man inte kan prata särskilt ofta. Magen är stor och rund nu och alldeles randig av blodådror. Men som tur är inga strior, hoppas, hoppas, hoppas att de håller sig borta de sista veckorna också. Man upptäcker att magen är i vägen vid de mest underliga tillfällen t.ex. när man skall torka sig på toaletten. Vem hade kunnat ana det? Och det är inte särskilt bekvämt att sova med stora magen. Eftersom det är så pass omständigt att vända sig ligger jag på en och samma sida (omedvetet i sömnen) tills jag har kramp och värk i hela bäckenet innan jag vaknar till och vänder mig. Oftast har jag under sömnen kastat bort kudden som stöttar upp magen och kört in ena handen under den istället så att den är alldeles platt, röd och öm när man vaknar. Underligt beteende. Men underligast av allt är mina nattvandringar. Vaknar nästan varje natt någon gång mellan klockan 2 och 4 av att jag har ont, är kissnödig, hungrig eller bara orolig och sedan kan jag inte somna om på en timme eller två. Som tur är har jag kassettböcker lånade på biblioteket som jag lyssnar på i min freestyle tills jag somnar (att läsa själv gör mig inte sömnig på samma sätt mitt i natten, bara rastlös). Det är så roligt att prata med mina vänner som skall ha barn i vår för man känner igen sig så tydligt i de faser de genomgår nu. Känner mig nästan ”erfaren” när jag kommer med mina ”det är helt normalt” eller ”så kände jag också”. En av dem hade fått ett tidigt ultraljud idag och sett sin lilla bebis sparka med armar och ben, blev nästan tårögd när jag tänkte på hur fantastiskt det var att se Pyret när vi såg henne/honom i juni. Har gått och blivit förkyld. Jättekul att vara gravid och otymplig som en valross samtidigt som man har ont i halsen och är tät i näsan. Fast det är lite skönt att vara hemma några dagar och gå och skrota också. Känner att jag hunnit tänka och känna ikapp lite med kroppen utveckling istället för att bara flänga på i 120 km i timmen som jag gjort fram tills nu. Och nu längtar jag så mycket efter att få hålla vår bebis. Har sytt ett spjälskydd och hämtat hem spjälsängen. Vagnen köptes förra veckan och skall hämtas nästa. Vi har skruvat ihop en liten garderob till Pyret och lagt in de få klädesplagg vi har i den. Det finns massa mer saker som skall fixas och köpas men det får vänta lite till, man vill ju suga på denna underbara karamell som det är att förbereda för ett litet underverks ankomst. Finns ju en del som måste fixas till mig också, ammningsBH, inlägg och mensskydd – inte alls lika kul. Pyret har börjat hicka en gång om dagen ungefär, känns lustigt, lite som en klocka som tickar i magen. Annars är det som vanligt mycket sparkar och de både känns och syns tydligt på magens utsida (till Johans stora glädje). Jag hade trott att h*n skulle glidit ner lite i bäckenet och kanske fixerat sig eftersom jag haft så mycket sammandragningar men ack nej, h*n är fortfarande fullt rörlig enligt barnmorskan. Konstigt nog har jag också fått en mens-ont-liknande smärta fram mot kvällen också, men jag har förstått att det är som det skall vara. Lite skum känsla dock för någon mens går jag inte och väntar på. Det känns även som man har ett konstant tryck mot bäckenbottnen nu, ibland nästan blir det som det surrar där nere (antar att det är någon nerv som kläms just då). 12 oktober 2002, lördag Har blivit så blödig när det gäller små barn. Tittar extra när jag ser en bebis i en vagn och tycker att de flesta är ganska söta. Jag, som alltid uppfattat barn, och spädbarn i synnerhet, som tämligen ointressanta. Och alla historier om barn som dör eller far illa får mig att nästan börja gråta. Den mentala omställning som en graviditet innebär är verkligen omfattande. Idag har Johan och hans bror Fredrik hämtat barnvagnen. Måste klämma lite på den ibland där den står i hallen. Känns lite absurt att vi har en barnvagn stående i hallen – vad skall vi med den till? Men ack så mysigt. Längtar till Pyret får provligga den. Johan längtar efter att promenera på kyrkogården med barnvagnen (vi promenerar alltid på kyrkogården, har man en så stor och vacker som Kvibergs alldeles inpå knuten får man utnyttja det. Och dessutom är det ett strålande ställe för såväl existentiella reflektioner som funderingar över dagens middag). 15 oktober 2002, tisdag Magen är nu så stor och utspänd att det känns som om skinnet skulle spricka vilken sekund som helst. Behöver knappt någon BH längre för brösten vilar på mag-hyllan ändå. Känns som om man har ett betongblock fastspänt utanpå sin vanliga mage – som effektivt hindrar alla försök att böja sig framåt. Skall den verkligen kunna bli större? Trycket nedåt håller i sig, nu måste väl ändå Pyret ha glidit ner lite i bäckenet? Tycker nästan att det känns som om h*n är så långt ner att h*n skulle kunna trilla ut helt plötsligt och oförberett. Tidigare idag högg det till så där nere, kändes som om Pyret försökte köra ut en arm. Så något fixerande måste vara på gång, skall bli spännande och höra vad barnmorskan har att säga i morgon. Vi skall förresten skriva en sammanfattning av graviditeten och ett brev till förlossningen hos henne i morgon också, vad det nu innebär? Har föresten nästan inga sammandragningar längre, livmodern verkar ha tagit en välförtjänt semester innan det är dags för grovjobbet om några veckor. |
|
Vecka 38 19 oktober 2002, lördag Johan syster fick en liten pojke i torsdags! Åh så roligt. Men helt plötsligt blev jag hyperstressad av att det snart är min tur, slutet har hela tiden känts så avlägset. Nu blev det med ens väldigt påtagligt. I somras hade jag så mycket idéer om böcker jag skulle läsa, avslappningsband jag skulle lyssna på och studiebesök på BB som skulle göras. Men då var det lite tidigt, bestämde att jag skulle vänta till september i alla fall innan jag satte igång. Och nu sitter jag här två och en halv vecka före beräknat datum och har inte gjort något av det. Men det gör inte så mycket. Det jag vill hinna med är att skriva en förlossningsplan och göra ett studiebesök på Östra så man vet hur det ser ut där. Allt annat klarar jag mig utan. Känner mig fortfarande väldigt lugn inför förlossningen. Betydligt mer förväntansfull än orolig. När jag tänker på den resonerar jag som så att jag nog skall försöka vara hemma så länge som det känns okey, brukar vilja vara hemma där jag känner mig tryggast när jag mår dåligt. Brukar också vilja ha Johan så nära som möjligt, så han skall nog vara glad om han ens får gå på toaletten när vi är på BB (fniss). Sedan när det gäller smärtan och så tänker jag att man får ta det som det kommer. Skall testa dusch/bad och akupunktur i första hand, kanske tillsammans med lustgas (fast jag avskyr att vara yr i huvudet så jag är inte säker på att jag alls kommer tycka om lustgasen). Men funkar inte det, eller känner jag att jag måste få vila så är EDA också ett alternativ. Vill dock helst undvika det eftersom det kan påverka förlossningsarbetet. Tror inte att man skall fundera för mycket på det innan, eller göra sig bilder av hur det kommer att bli, för det kommer ändå att bli helt annorlunda och då kanske man blir besviken och ännu mer stressad. Har också spelat av Kristina från Duvemåla skivorna och lånat en kassettbok med Herman Lindkvist kåserier att ha att lyssna på (avleda tankarna) under förlossningen. Utöver det är det enda som känns viktigt att få med sig ett läppsyl, hatar att ha torra läppar. Skall packa väskan nästa helg kanske? Igår var jag ledig och jag och Johan gick på stan och på konstmuséet. Köpte en ammningsbh, känns bra att ha det hemma. Sedan letade vi efter en fleeceoverall till Pyret, men hittade ingen vi riktigt gillade till ett okey pris. Jo, en hittade vi – men inte i rätt storlek. Efter allt det här promenerandet fick jag superkraftiga och många sammandragningar och blygbenet ansattes av en skärande smärta så fort jag rörde mig. Sinnet vill uppenbarligen mer än kroppen just nu. Men jag mår ändå oförskämt bra. Vissa saker som huvudvärk (brukar ha kraftig sådan, migränliknande) har jag t.ex. sluppit hela graviditeten. Och inte har jag haft någon halsbränna, ischias, hemoroider eller svullna händer/ fötter som många av mina medsystrar dras med dagligen. Så jag klagar inte på något vis. Det har hittills varit en fantastisk resa som jag mycket väl kan tänka mig att göra om. Det har snöat massor i natt. Vi som skulle plocka svamp med mina föräldrar! Nu går de väl knappast att hitta under det vita täcket. Nåja, vi åker hem i alla fall så får vi se hur det blir med skogsaktiviteterna. Ser lite lustigt ut ute eftersom de flesta träd fortfarande har gröna blad – nu med vit garnityr. |
|
Vecka 39 23 oktober 2002, onsdag Är jag verkligen gravid? Så här på slutet får man helt klart absurda tankar. Kan bara inte få in i mitt huvud att vi faktiskt skall få ett barn. Känns inte det minsta verkligt. Och titt som tätt glömmer jag till och med av att jag är gravid. I somras tyckte jag inte att jag tänkte på något annat. I förgår morse t.ex. tyckte jag att det kändes som om att jag skulle få mens och satte därför på mig ett trosskydd om utifall att – innan jag kom på att någon mens inte var på gång. Okey att jag var trött, men hur förvirrad får man egentligen vara? Och idag frågade Johan hur det var med hans lilla barn idag varpå jag oförstående tittade på honom en stund innan jag kom på – javisst, jag har ett barn i magen. Inte hade jag skänkt det en tanke medan jag åt frukost och läste tidningen. Graviditeten är ju annars högs påtaglig så här på slutet. På jobbet verkar de tycka att magen blir större för varje dag. Och de är rörande överens om att det är en riktig pojkmage jag har. Själv har jag så här i 12 timmen börjat svaja kring vad jag tror att det är för sort. Ena stunden är jag säker på att det är en pojke och andra att det är en flicka. Men pojknamn har vi fortfarande inte – de förslag vi kommit på idag är Emelio, pojkvarianten på Emelia som vi vill att bebisen skall heta om det är en flicka. Eller Emelius som var Johans förslag för dagen. Suck vad det är svårt! Johan verkar tro att det är på gång mest hela tiden nu. Förra veckan fick han för sig att vattnet hade gått när jag stod i duschen och i natt när jag var uppe och åt lite kräm och mjölk (har faktiskt sovit bra några veckor, men nu verkar vakandet vara tillbaka igen) trodde han att det var dags att åka in. Men vi har enats om att det bästa vore om Pyret kom på utsatt datum om knappt två veckor. Kommer bli hysteriskt rastlös om det tar längre tid och besviken om jag inte får vara hemma och rå om mig själv en veckan innan h*n kommer. Vi får väl se, har en känsla av att Pyret är en individ med en högst stark egen vilja och som dessutom är ganska envis (vägrade t.ex. sparka så att mina systrar fick känna när vi var hemma i helgen men har sedan i två dagar levt rövare värre än någonsin där inne), så vi har nog inte så mycket att säga till om. 27 oktober 2002, söndag Kom på mig själv i morse med att faktiskt vara trött på att vara gravid. Längtar sååå efter att kunna sova på magen igen, att inte ha ont i bäckenet, att kunna sträcka på sig utan att få ont i vaden och att faktiskt vara lite smidigare. Och en envis längtan efter att få gå till ”nästa steg” har infunnit sig. Att faktiskt få känna – nu är det på gång. Och att något är på gång inom några veckor känns i kroppen, sammandragningarna kommer nu oftare igen och gör lite ont – de har fått karaktären av förvärkar – och jag har ständigt en molande mensliknande värk i korsrygg och nedre delen av magen. Och det mest fantastiska av allt – tiden står helt plötsligt still. Att kanske få vänta mer än tre veckor till känns mer oändligt än de månader som gått. Slutade jobba i fredags också så nu har jag liksom inget annat som upptar mina tankar. En annan sak som dykt upp är drömmar om bebisen. Bara för en vecka sedan konstaterade jag att jag konstigt nog inte drömde något som var barn eller förlossningsrelaterat. Nu gör jag det varje natt. Ibland roliga drömmar och ibland hemska. Häromnatten drömde jag att bebisen dött och vi skulle välja gravsten – vaknade med tårarna sprutande som fontäner och såå ont i hjärtat. Älskar redan det här barnet så oändligt. Konstigt nog är bebisen alltid en flicka in mina drömmar – vad betyder det? Jag som trott att det är en liten pojke. När jag fikade med en kompis i veckan diskuterade vi varför det finns så många känningar och problem eller bara funderingar som inte nämns i graviditetsböcker. T.ex. hade hon haft jätteont i sidan – med all säkerhet ligamenten som sträcks ut (hon är i vecka 15). Det stod ingenstans om det så det är klart att hon trodde det värsta. Eller att man har mensont både i början och slutet av graviditeten. Vad som står är oftast de riktigt hemska/ ordentliga sakerna som kan hända som foglossning eller havandeskapsförgiftning. Som de flesta slipper undan. Visst det står en hel del om halsbränna, klåda, kramp också – men det borde står om mer vanliga saker. |
Kommentarer
Trackback
